wessand

Everything before but is bullshit, hörde jag på radion häromdagen. Det här pratade kollegan Å och jag om för nåt år sen och slutade med. Ordet "men" är inget vidare.

Du har gjort ett jättebra jobb men...
Du är det vackraste jag sett men...
Du skriver väldigt bra och förklarar hur du tänker men...

Vi har kommit på att alla i familjen använder ord som inte finns i ordboken. Funderingarna på att trycka en egen bok har snuddat våra huvud men fyra ord i en ordbok kanske blir lite väl tunt?

Ordet jag använder har jag använt sen jag var liten. Det tog lång tid innan jag insåg att det inte fanns. Jag trodde att det kommit från kompisar , mamma (från Halland) eller pappa (från Uppland) men ingen ville kännas vid det. Jag kan inte förstå varför. Det är ett utmärkt ord. Gottligt, som betyder ungefär gott och väl. "Du behöver inte skala fler potatisar, det räcker gottligt". Ingen fara att nåt tar slut, alltså.

Maken säger "dekidalier" eller möjligtvis "dekedalier", jag vet inte hur det skulle stavas, själv föredrar jag första varianten. Det betyder ungefär "hålla på att vela". Han använder det dels i meningen "Håll inte på med så mycket dekidalier" men även i uttrycket "Mycket snack och lite dekidlier" (där jag och många med mig skulle säga "Mycket snack och lite verkstad").

Yngsta dottern går runt och säger att hon eller nån annan är så "flumsig". Det är nån blandning mellan flummig, flamsig och knäpp. "Idag i skolan var jag så flumsig".

Äldsta dottern är väl den som faktiskt har byggt sitt ord utifrån nån sorts logik. Hon säger "polylog". Det är som en dialog fast det är fler som deltar. Det här ordet finns om man googlar på det men i olika betydelser men det verkar inte vedertaget. Än. 
 

Idag för tretton år sen föddes du, min yngsta dotter. Det känns både som igår och som evigheter sen. Jag har svårt att förstå att jag har haft ett liv utan dig. Första tiden på Sahlgrenska blev omtumlande. Du fick en infektion och hade väldigt lågt värde på dina trombocyter. Du med dina dryga 4 kg fick ligga på prematuren med de förtidigt födda. I baljan bredvid dig låg ett tvillingpar som vägde 1 kg var. Antibiotika fick du i dig via en slang i huvudet.

När du var riktigt liten var du så lugn. Du skrek nästan aldrig men när du gjorde det lät det som "nää". Det fick en dam i stan en gång att vända sig om och säga "Vad duktig hon är, kan hon redan prata?". Då var du tre månader.

När du började röra på dig var lugnet över. Du vandrade upp för stegen till vinden när du var åtta månader, på dagis fick de vända på handtagen för om du kände för att gå ut, så gick du ut. Du har alltid varit egensinnig. Du vet vad du vill och ser på ett eller annat sätt till att få det.

När Astrid Lindgren dog ringde du runt till dina kompisar och bjöd in dom till en Astrid Lindgrenfest. De skulle vara utklädda och allt skulle ha Lindgrentema. Det var bara det att du inte frågade mig eller din pappa först. Så efter att ha ställts inför fullbordat faktum var det ju bara att förbereda festen.

Den första tiden på dagis var du inte helt förtjust. Du var lite avvaktande men "adopterade" städerskan R och gick bakom henne i två dagar med en egen sopborste, sen var det fullt ös igen. Du har alltid haft en tendens att lita på folk.

När vi var på Mallorca när du var runt 8 månader brukade du krypa runt till folk och le till dom för att få lite uppmärksamhet. Spanjorerna smalt. Svenskarna var mer hårdflörtade.

Du har alltid levt i din egen värld. När du var liten kunde du gå fram till främmande personer och ställa dig och lyssna på vad de sa till varandra. Du brukade också försvinna på små egna promenader, det gällde att ha ögonen på dig hela tiden. När vi skulle till Eurodisney när du var 4-5 år blev min vän P helt hysterisk. Hon sa "Ska yngsta dottern följa med?? Henne måste du ha i band!!". Hon var rädd att du skulle försvinna.

Försvann var precis det du gjorde i Kållereds köpcentrum, då var du strax över året. Vi var och handlade skor till storasyster. Mormor, moster och jag var alla lika övertygade att någon av oss hade koll på dig men helt plötsligt var du borta.  Vi började springa omkring och leta, moster hittade dig till slut en trappa upp hand i hand med en dam som såg väldigt förvirrad ut. Hon hade hittat dig och visste inte vad hon skulle göra. Du såg dock rätt nöjd ut. Fortfarande när jag tänker på att du åkte rulltrappan upp själv när du så nyligen lärt dig gå blir jag kallsvettig. Vad som helst hade kunnat hända. Din skyddsängel har jobbat på bra under åren.

När du fastnade i dina tankar kunde man säga vad som helst i din närhet utan att du hörde. Vi hade mycket väl kunnat sitta och prata om vad vi skulle köpa till dig i julklapp utan att du uppmärksammade det.

Åren gick, du började skolan. Du har även provat på mängder med olika fritidsintressen, till exempel ridning, teater och piano men det var inte förrän du började med bågskytte som du hittade nåt du riktigt gillade. Du är jätteduktig, har varit med i SM flera gånger med en mycket hedrande femteplacering som bäst och alltid i topp tio. Nu verkar du dock ha lagt bågen på hyllan och koncentrerar dig på dansen och pratar även om att testa basket.

Lite otur har du dock haft. När du var mindre fick du en del öroninflammationer. Att få i dig medicin var inte det lättaste. Ett sätt var att mosa tabletten, lägga den på en sked med lite sylt, in med skeden i munnen och sen en marinerad vitlöksklyfta. Det tyckte du var ok. Låter som barnmisshandel i mina öron.

När vi var i Spanien en sommar ramlade du baklänges i en stentrappa och fick åka in och sy. När jag satt där med dig och såg hur de rakade bort håret och rensade rent under skinnet för att kontrollera att inte skallbenet var skadat var det första gången jag varit riktigt nära att svimma.

Nu när vi var i USA i vintras blev du också riktigt dålig. Feber och varken åt eller drack på flera dagar. Vi var nära sjukhusbesök då också men det vände dagen före sjukvårdsupplysningen tyckte vi skulle åka in.

Idag blir du 13 år och vi ska precis in och sjunga för dig. Du är inte min lilla bebis längre. Eller jo, du kommer alltid vara min lilla bebis! Jag älskar dig och önskar dig en underbar dag! Stort grattis!

Blir ofta kallad Eva av en mina elever. Han har envisats med att säga Eva i flera veckor nu, verkar ha rätt svårt att ställa om sin hjärna till Åsa. Hur som helst så har det börjat smitta. Idag sa även en annan elev Eva till mig. Jag började förklara att även om jag aldrig riktigt känt mig som en Åsa så heter jag inte Eva (egentligen bryr jag inte mig inte så nämnvärt). Då började alla elever ivrigt komma med förslag om vad jag såg ut att heta. Några förslag blev Monica och Ann. En annan frågade snällt om dom inte fick kalla mig för Rambo, han hade alltid önskat sig en lärare som heter Rambo.

Jag kan inte säga att jag har känt mig som en Rambo heller men vem vet? Namnet kanske sätter sina spår? Beware!

Nu är det som vanligt igen. Jag fryser. Det är svinkallt både inne (21,8 grader) och ute. Hah, jag är inte så gammal ändå. =)

Jag insåg några saker i Stockholm igår.

1. När jag åkte tåget så åkte jag baklänges till och framlänges från Stockholm. Det måste ju betyda nåt rent symboliskt att mitt ansikte alltid var riktat mot Göteborg?

2. Erik Haag är bra mycket snyggare i verkligenheten än på TV/bild. Han såg riktigt trevlig (men trött) ut. En sån man skulle kunna tänka sig att sitta ner och prata med.

3. De flesta stockholmare jag träffade slutade sina meningar med "dårå". Hela tiden.
Jag förstår la änna inte hur dom tänker, liksom.

Annars var det en annorlunda resa, blev hämtad på centralen, körd dit jag skulle vara, jobbade och sen blev körd tillbaka till tåget igen. Jag kan inte säga att jag såg så mycket av stan.

För ett bra tag sen ringde en man från Stockholm och frågade om jag kunde tänka mig att komma upp till dom och hålla ett ... föredrag (typ). Det var på en relativt nystartad förening och jag tackade ja. Jag försökte få med mig mitt skyddsnät J som jag jobbbar en del med men det gick av olika anledningar inte så jag fick försöka klara mig utan honom.

Hur som helst, tiden gick och helt plötsligt blev det den 7 oktober, det datumet som verkat så långt fram i tiden. Jag drömde massor innan. Att bilen skulle gå sönder eller att jag skulle försova mig så jag skulle missa tåget, att hela min prestation skulle gå käpprätt åt helvete. Jag var bra nervös fram till några dagar innan, då orkade jag liksom inte längre.

Nu är det över och hur mycket hade jag behövt oroa mig? Jag kom med tåget och jag gjorde mitt jobb, dessutom gick det bra. När ska man lära sig? Finns det affärer som säljer tillit?

Såg en sak på nätet häromdagen. Det var en som skrev att hennes umgängeskrets främst består av "välutbildad medelklass och uppåt. Jag umgås med ytterst få personer som inte har minst tre, fyra års universitetsstudier bakom sig."

Det här fick mig att fundera. För mig är det nog tvärtom. Trots mina 240 p (6 år) på universitet umgås jag nästan bara med folk som inte läst på universitetet om man bortser från kollegor. Kan kanske bero på att mina rätt speciella privata intressen inte har nåt med akademiska poäng att göra. Kanske även har att göra med att jag har vuxit upp i ett av dem mindre fina delarna av Göteborg i en arbetarfamilj?

Jag kan känna att jag kan bli lite anti mot exempelvis folk som pratar med "fina" ord bara för att det ska vara så. Då regredierar jag och börjar säga saker som "skitsnabb" och "görbra". Så jag antar att fördomarna finns åt båda hållen.

Hur som helst tror jag att det ligger en hel del i det som en annan skrev i samma tråd, att "det är inte de akademiska poängen som skapar gemenskapen utan intressen och personligheter".