wessand

Jag gillar ju krönikor. När jag jobbade på skolan så var det många (alla?) elever som hatade att ett av alternativen på nationella provet alltid var att skriva en krönika. Detta oavsett att jag visat miljoner exempel på hur de ser ut, hur lätta de är att skriva med tanke på att det är vardagligt och trevligt snarare än strikt och byråkratiskt.

Men nu skrev jag en krönika till en tidning i våras och fick chansen att skriva en vinterkrönika också. Och jösses vad jag fastnade. Det som var så självklart i våras, det försvann helt nu till hösten.

Skulle tro att det är samma som när jag förr skällde på mina elever inför det teoriprovet till körkortet och sa:
-Missar ni det så är det rent slarv! Ni har pluggat för lite!
För att sedan när jag i vuxen ålder tog MC-kort och insåg hur korkat provet är upplagt (även om jag klarare det). Men det var långt i från så självklart som jag väntade mig.

Men jo, det mesta löser sig. Vinterkrönikan blev skriven och mc-kortet är mitt. Och även skammen över att tro att man vet bäst.

Tog maken med mig och drog till Ven i helgen. Det var skönt. När vi åkte ner trodde vi knappt att vi skulle komma över till ön med tanke på stormen men det var inga problem alls.

Stället var helt okej. Säkert jättemysigt på sommaren, inte lika lockande att gå promenader i storm och regn. Julbord, prat och slappande. Alltid kul att komma iväg lite när vardagen är som tråkigast.

 

Däremot kunde jag inte låta bli. Maken beställde in en whiskey efter maten. Till den kom ett vattenglas med en pipett i så man, om man ville, kunde droppa lite vatten i sin whiskey. jag var ju tvungen att testa om det var möjligt att spruta vatten på maken på andra sidan bordet. Det gick bra. Mycket bra.

Snodde en god idé av vännen K för ett tag sen. Hon berättade att hon tänkt bjuda sina grannar på fika för att lära känna dom. Hon var dock lite tveksam på grund av att hon bor på så liten yta.

Jag tyckte i alla fall att tanken var god. Mycket god. Vi har ju bott på nya stället i dryga tre månader nu men bara träffat ett fåtal. Så jag bestämde att vi skulle bjuda hem nya grannarna på glögg nu dagen före första advent. Sagt och gjort. Vi fixade lite fika, glögg och gjorde oss redo. De tio lapparna var utdelade i god tid och vi hade ingen aning om ifall nån skulle komma överhuvudtaget. Redan på morgonen hade dock ett par kommit med en blomma och önskat oss välkomna med beklagade att de inte kunde komma på eftermiddagen då de skulle vara borta då.

Klockan närmade sig tre och det var knäppt tyst. Inte ett ljud. Maken och jag var lite nervösa över att få äta snittar, pepparkakor och annat i flera dagar framöver men då smällde det till. Först kom ett mindre gäng på sex personer, efter det ytterligare några.

 

Det blev en riktigt trevlig eftermiddag. Kul att få se folket på gatan, kul att få några namn. Under de tre timmarna som de stannade hann det gå åt mycket glögg och det pratades en hel del. Riktigt roligt! Ännu roligare när vi senare räknade ut att alla, utom boende i ett hus, på något sätt varit inblandade, antingen live eller via hälsning med de andra.