Pepparkakor

En kompis fick av olika anledningar ett stort parti pepparkakor i sin ägo. Han hjälpte en kompis att röja ut en lokal och där fanns de. Han praktiskt taget fyllde min bil med dessa burkar.

Jag tog med några burkar till jobbet. Det här var i början av mars. Första dagen tog två burkar slut direkt och jag tog med två nya till dagen efter. Efter ett tag när jag lagt dit massor av burkar började jag undra varför ingen reagerade. Jag bestämde mig för att fortsätta lägga dit burkar och se vad som hände. Det fortsatte att vara tyst. I snitt blev det nog 4-5 burkar i veckan. En av mina kollegor visste att det var jag så vi var två som kunde observera och lyssna.

En gång hörde jag en kollega som bara lite löst undrade var alla pepparkakor kom ifrån men det blev ingen större reaktion än så. Jag fortsatte. När mina burkar till slut närmade sig slutet hände det äntligen något. Då pratade en hel del lärare om peparkakorna på en rast och undrade hur de hamnade där. Då hade jag endast en burk kvar hemma.

Jag skrev en anonym lapp om att jag lagt burkar där i nästan två månader utan några större reaktioner. Jag talade också om att det var den sista burken. Efter det blev det halvt om halvt kaos. Kollegorna kopierade upp min lapp med en efterlysning på som de satte upp på alla möjliga väggar i personalutrymmet. De hade tipstelefon och många blev misstänkta. Inte jag. Och det tror jag inte beror på att jag är svensklärare och det var ett stavfel i texten. De försökte dessutom få reda på vad det var för sorts bil på bilden. Jag hörde att en lärare suttit och googlat olika billampor flera timmar. 

Jag bad min kompis att messa tipstelefonen och säga att det var hans bil på bilden, anonymt, och det gjorde han. Några av lärarna försökte spåra numret. Kompisen fick sms som frågade vem han var, samtal som han vägrade svara på och ”hot” inlästa på mobilsvar. Jag gick mest runt och mös och tyckte att det var jättekul.

Men. För kompisens och för mina kollegors skull var det väl lika bra att erkänna efter någon vecka. När jag var hemma hos dottern hade hon några burkar kvar så jag tog med dem till jobbet, väntade tills det var mycket folk i fikarummet och sen la jag fram dem. Jag hade innan varit lite nervös och trott att de skulle gå till verbalt och fysiskt angrepp men det gick bra. Problemet löst. Alla kan andas ut.

 

 
 
 

Bästa leksaken

Dotter och svärson var och handlade häromdagen. Lillskiten var med så klart. När de kom in i en affär fick den lille välja en leksaksbil som han skulle få.

Allt var lugnt tills de gick förbi en korg med vaskrensare. När den lille upptäckte att man kunde trycka ner vaskrensaren så den fastnade i golvet var saken klar. En sån ville han ha. Istället för bilen.

Den är nu den stora favoritleksaken. Han har den till och med med sig i sängen när han ska sova. Den och några gosedjur. En morgon hittade dottern den i sin säng, han hade tagit med den när han hade kommit till dem på natten. 

Tja, det är väl bara fantasin som sätter gränser.

 
 
 
 


Bilder från Kuba (några i alla fall)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)


Kuba

Så var jag hemma i vardagen igen, tillbaka på jobbet, tillbaka i livet efter 14 dagar på Kuba.

Resan var bra. Mycket bra. Jag gillar upplägget och jag gillar Kuba. Och definitivt solen och värmen (ungefär 30 grader alla dagar). Resebyrån var också kanon. Det var en handplockad resa (typ), så vi reste inte i grupp utan bara vi ensamma.

Första stoppet blev Havanna i några dagar. Första dagen kom en guide som gick med och visade runt i gamla stan, framför allt. De här dagarna var fyllda med promenader och att sitta på nån uteservering med en öl eller en kaffe, åka cykeltaxi, titta på gamla muséer, hus och människor.

Efter detta väntade en tur till Viñales, en liten by mer ute på landet. Här fanns massor att göra om man var intresserad av natur, inte så mycket om man ville ha underhållning. En gata, mycket restauranger och inte så mycket mer. Jag tog en ridtur och det var jättekul. Det var jag och en holländsk dam och guiden bara. Vi var ute 4,5 timmar med några stopp. Ett på en tobaksplantage, ett på kaffeodling och på en strand. Jag som så vanligt är bra på ”learing by doing” var ute utan hatt och utan solskydd. Smartare beslut har jag tagit i mitt liv.

Efter de dagarna väntade en bussresa på närmare 60 mil (59 om man ska vara exakt) till Trinidad. Där hamnade vi på ett all inclusivehotell. Lite tråkigt men det var skönt att bada i havet och ligga under ett parasoll och läsa böcker ett par dagar. På detta hotell såg jag också fler feta människor än jag någonsin gjort tidigare. Nu pratar jag inte om överviktiga eller tjocka människor utan feta. Feta män låg i poolen med en drink på poolkanten, feta människor lassade upp lika mycket mat på tallriken som jag äter på en vecka nästan.

Saker som förundrar mig. Det märks att Kuba är ett mycket fattigt land. Många bor i hus utan varken fönster eller dörrar, det går människor på gatorna som försöka sälja lite grejer för att få in några pengar. Jordnötter i små rör, armband, flätade palmblad i olika former osv. Men ändå är de så glada och hjälpsamma. Även kvällstid när man var ute på mörka gator en bit från de stora stråken hördes kubaner ropa: ”Hola! Happy holiday!” Om man stannade lite i en gatkorsning för att kolla var man var kom alltid nån och frågade om man behövde hjälp. Inte någon gång kändes det osäkert eller farligt att gå ute kvällstid.

På stranden var det folk som frågade om vi kunde ta med de små schampo- och lotionflaskorna som hotellet lade på rummet, som frågade om vi hade någon begagnad t-shirt eller andra kläder/hygienartiklar att skänka bort.

Jag tror tyvärr att om jag hade varit i deras situation så hade jag varit bitter. Jag hade varit bitter på alla rika turister som kom och hade råd med mat och dryck, som bodde på ”fina” ställen, som hade hela och rena kläder när man själv knappt hade mat för dagen.

Resa på gång

Blogglusten lär väl aldrig vilja infinna sig igen tror jag. Men livet funkar bra nu i alla fall.

Jag trivs kanonbra på jobbet. Verkligen.

Snön och vintern håller på att ge sig och lämna plats för sol och vår.

På söndag drar jag till Kuba.

Ja, livet funkar. Och funkar bra till och med.

Återblick

Det har varit ett hyfsat rörigt år, 2017. Året startade jag genomförkyld i USA och det avslutas hos grannarna. 


Blogglusten har inte ökat under året. Men men, det får bli som det blir med det. 


Jobbet som jag älskade blev sämre och sämre och jag lämnade anstalten efter att ha fått ett nytt erbjudande jag inte kunde (eller ville) tacka nej till. Jag ångrar mig inte även om jag saknar vissa människor på gamla jobbet. På den nya skolan lär jag mig mycket och har en del ansvar som ensam sva-lärare. Jag har trevliga och roliga kollegor och kanonelever. 


Dottern (dy) kom hem från USA. Det känns skönt att ha henne på rätt sida Atlanten. 


Dotter (dä) med familj har köpt sig ett hus. Inflyttning i början av nästa år. Dritungen växer mer och mer. Blir, hur det nu kan vara möjligt, sötare och sötare. Och dessutom roligare och roligare. Vem smälter inte när en (snart) treårig grabb tar en i handen och drar i väg med en nånstans. 


Det har väl inte varit ett av mina mest stabila år vilket somliga i min närhet fått erfara. Tack gode gud för vänner! Jag har tidvis varit en pest för många i min närhet. Men jag hörde en gång att människor väljer sina liv. Antingen leva i en karusell, där saker bara snurrar på eller i en berg- och dalbana. Jag måste ha valt det sistnämnda. 


Men nu har det sedan några dagar vänt och vi går mot ljusare tider. På mer än ett sätt, hoppas jag. 


Kloka ord

Kloka ord från min kloka, kloka vän och namne.
(nej, jag är inte deprimerad men detta är lysande).

Depression, kan vara känslan av att dimman rullar in. Den tjocka, trögrörliga dimman, som omger dig, uppslukar dig, får dig att tappa fotfäste och riktning. Du minns inte var du kom ifrån, du minns inte vart du är på väg.

Framför allt minns du inte varför.

Depression kan vara att förtvivlat väl veta att färgerna finns där, men inte vara förmögen att uppleva dem genom den tjocka dimslöjan.
Världen kan lik förbannat vara vacker. Den angår dig bara inte längre.
Uppmaningar om att se det vackra i tillvaron, rycka upp dig, ta en promenad - kan då bli lika missriktade som välmenande. Att då komma ihåg att ingen dimma varar för evigt, hjälper förvisso inte den som befinner sig i den just där och då, men kanske ger mod att stanna kvar lite till.

Trots att varje andetag gör så djävulskt ont. Trots att det bränner i bröstet och tårarna tagit slut. Trots att kompassnålen är trasig och hoppet om att hitta ut igen sjunker som en sten.

"There's a crack in everything .." och det är där ljuset KOMMER att sippra in. Det är därifrån dimman KOMMER att lätta. Bakom den finns färgerna kvar.

Du är inte trasig. Du är bara vilse i en väldigt, väldigt tät dimma. Väl däri känns skillnaden försumbar, men tro på den! Även när du inte ser den.


Hösten. Och kyla.

På sociala medier lever alla (eller i alla fall de flesta) ett lyckligt liv med välstädade hus, nybakat i frysen och glada barn. Jag kan på ett plan förstå det. Dagar när allt är mindre bra eller pest, då kanske man låter bli att lägga ut nåt? Eller i alla fall de flesta.

Jag brukar varje höst gnälla på just att hösten har kommit. Jag hatar mörkret. Jag hatar kylan. Jag försöker, trots vad många tycker och tror, låta bli att gnälla för mycket och även lite ta udden av vad jag känner. Men hösten är tuff. Inte alltid men ganska nära alltid.

Hösten är tiden jag kan bli otroligt sur över att skrapa bilen och ha hela händerna fulla av is (nä, jag har inga vantar/handskar). Hösten är tiden jag badar varje dag för det är det enda sättet jag kan bli riktigt varm. Hösten är den tiden när jag jobbar (oavsett vilket jobb jag varit på så har det alltid funkat jättebra) och sen oftast störtar rätt hem för att få vara ifred. Hösten är också den tiden när jag ibland, utan anledning, kan känna att jag bara vill vara hemma och gråta.

Jag har ju lärt känna den här sidan hos mig själv under åren som gått. Även om jag tidvis tror att det bara är Winnerbäck som förstår mig så vet jag  att det vänder. Jag vet att jag blir smått manisk när ljuset kommer tillbaka. Jag vet att det går över.

Men snälla. Ge mig inga tips som: "Tänk positivt!" eller "Det är inte hur man har det, det är hur man tar det!" eller "Fyll inte livet med dagar, fyll dagarna med liv!" eller "Träna så mår du bättre!" eller liknande. Det funkar inte alltid så.

Höstlovet slut

När jag jobbade på anstalten hävdade jag att jag inte alls saknade loven som man har på en vanlig skola. Och det stämmer faktiskt. Jag saknade dem inte även om det så klart skulle vara skönt med en vecka ledigt lite då och då. Nu när jag är tillbaka på en vanlig skola igen har jag återgått till "skolkänslan". Den där känslan som att man inte skulle orka en dag till om inte lovet hade kommit. Så klart hade man det.

Skolan jag är på nu gillar jag jättemycket. Det känns att jag har lagom att göra, jag känner att jag hinner med och kollegor och elever är bra.

Lovet gick i lugn takt. Jag gjorde inte så mycket i början av veckan. Slappade och hade det bra.

I lördags hade i alla fall döttrarna och jag bestämt att vi skulle till Malmö. De (eller den yngre av dem speciellt) ville till Emporia för att shoppa och så blev det. Vi traskade runt i sex timmar på lördagen. Och ska jag vara ärlig är shopping min absolut sämsta gren. Jag lyckades i alla fall få köpt mig en jacka, nåt jag har behövt i mer än ett år. Och jag gnällde nog inte så jättemycket, trots allt. 
 
Väl framme på hotellet blev det sängen direkt och sen lurades jag iväg till ett annat shoppingcentrum på söndagen innan vi åkte hemåt. Men två mysiga dagar hade vi i alla fall. 
 
 

Albanien

Veckan i Albanien gick snabbt. Jag har till och med varit hemma i en dryg vecka nu. 

Jag gillade Albanien. Dels för vädret så klart. Hade det varit dåligt väder kanske jag inte hade varit lika positiv. Men jag fick några dagar på stranden. Vi var ute och åkte runt. Vi var bland annat i Gjirokaster och tittade på massa stenhus, fästningen och huset där diktatorn Enver Hoxha föddes. Delar av staden är upptagen som världsarv vilket innebär att husen endast får renoveras av sten. Utanför  gamla delen av stan fanns dock hus som var byggda på ett mer modernt sätt. 

Vi var också i Butrint och tittade på ruinerna. Somliga var från flera hundra år fKr. 

Jag fick läst fyra böcker, alltid något. Och jag fick slappat. Så jo, jag skulle kunna åka tillbaka. Tyvärr bygger dom nytt överallt så risken är väl att dom bygger sönder hela Saranda. 

 
 
Butrint
 
 
 
Gjirokaster
 
 
 
Saranda
 
 
En dag fick jag börek i alla fall. Alltid något. En man kom förbi på stranden och sålde.
 

Semester

Efter en halvrörig sommarsemester har jag nu fått en ny chans. I eftermiddag åker jag till Albanien på en veckas semester. Jag har packat böcker, klänningar och badkläder. Det är typ det.

Nu hoppas jag på sol och värme, god mat och slappande. Och jag hoppas att min albanska elev har fel när han hävdar att det regnar mycket där nu...

Tatuering

För ungefär 20 år sen gjorde jag en tatuering på skuldran, en sol och med mina barns namn på. Den blev inte riktigt bra. Jag blev aldrig riktigt nöjd.

 

För några år sen bestämde jag mig för att "lasra" över den. Jag var och gjorde laserbehandling tre gånger innan den blev så ljus att man kunde göra en cover up. Att laserbehandla en tatuering är inte att rekommendera. Det gjorde mycket mycket ondare än att tatuera dit den. Jag önskar att jag tänkt ett varv till innan jag satte dit den.

 

Nu tänkte jag mer noga innan jag gjorde om min tatuering. Jag visste att jag ville ha en sol och en måne. När barnen var små skojade jag med dem och sa att Sofia hette Sunshine och att Moa hette Moonlight i andranamn. Detta trodde de så klart på och när de insåg att det inte var sant tog de de namnen så nu heter de det. Bland annat. 

 

Jag är riktigt nöjd faktiskt. Jag passade även på att göra ett litet hjärta på revbenen, på höger sida. Men nu får det vara nog. Nu blir det inga fler. 

 

 
 
 
 

Snabba byten

Anstaltsjobbet har nog varit det roligaste och mest intressanta jobb jag nånsin haft. Jag har trivts kanonbra med arbetsuppgifterna, klienterna och största delen av personalen. Däremot kan jag tycka att Kriminalvården är väl tungrott och en onödigt trög organisation. 
 
Denna sommaren hände det dock saker som fick mig att inte vilja vara kvar. Det började med att det hände konstiga saker där uppe. Många förändringar och mycket prat. De två första veckorna av min fyraveckorssemester fick jag samtal och mess praktiskt taget varje dag om saker som hade rört till sig, förändringar som var på gång och saker som det pratades om. Jobbet fanns hela tiden i min hjärna. Samtidigt tipsade en vän mig om ett jobb som fanns ledigt på en gymnasieskola här i Borås. Precis den kategorin elever som jag gillar, fordon, el, bygg och andra praktiska program. Elever som kanske inte alltid är helt motiverade hela  tiden. Det lät lite lockande. Eftersom semestern varit så rörig och nästan förstörd slängde jag in en ansökan. 
 
Sen väntade 1,5 vecka av relativ lugn då jag faktiskt kunde ta det lite lugnt och jag glömde av det andra jobbet jag sökt. Jag kunde njuta av min semester och gjorde några småresor. Torsdagen innan jag skulle börja arbeta igen var jag på Styrsö och hade det skönt när rektorn på anstalten ringde och meddelade saker som jag inte gillade. På måndagen var det katastrof på jobbet när jag kom tillbaka och i samma veva ringde de från skolan jag sökt jobb och ville ha mig på intervju. 
 
Efter det gick det väldigt fort. Jag var där och det kändes jättebra. Mycket trevlig personal och härlig atmosfär. Jag fick jobbet, fick bra lön och bestämde mig för att hoppa på. Jag fick igenom att jag fick gå tidigare från anstalten så jag slapp missa så mycket av den nya skolans skolstart. 
 
Så, idag är jag inne på min andra "riktiga" dag på nya skolan. Jag var där lite på möten och annat för att inte missa allt i uppstarten. Även om jag saknar klienterna och somliga kollegor så känns det bra. Det blir bra.

GFS - Facebook innan Facebook?

Typ 1996 började jag läsa på Göteborgs universitet efter en del år på olika jobb. När jag kom dit var jag helt ovetande om det mesta inom universitetsvärlden. 


Hur som helst så fick jag ett program att installera på datorn. Det var en sorts kontaktsida för studenter, kallad GFS - Göteborgs förenade studentkårer. Den var en sida för alla som läste på Göteborgs universitet, oavsett inriktning. 


Nu i efterhand inser jag att jag har mycket att tacka den sidan. Där "träffade" jag en hel del människor. Först över datorn men senare även "live" på olika träffar. Där fanns olika forum med olika inriktningar. Jag hängde mest på "Sandlådan" där man kunde prata om allt mellan himmel och jord. Jag aktade mig för forumet där diskussionen om huruvida PC eller Apple var bäst. 


Det blev många och långa diskussioner. Några av dom var hätska men de flesta höll sig inom ramen för vad som skulle kunna tänkas vara acceptabla. 


När jag fick mitt första vikariat på en gymnasieskola berättade lärarna om en lärare på skolan som jag skulle arbeta ihop med. När jag fick höra namnet blev jag full i skratt. Henne hade jag umgåtts och diskuterat med på sidan. I mina tankar hade jag föreställt mig henne lång, blond och sval. När hon kom in i rummet var hon nästan tvärtom. Normallång, rödhårig och med ett hett temperament. Det var också kul att se hennes min när jag presenterade mig med för- och efternamn. Man kunde se när ljuset gick upp för henne. Som jag minns det blev kärleken omedelbar. Vi fann varandra och umgicks mycket. Vi hörs fortfarande av, ibland ofta, ibland mer sällan. Men jag vet att hon finns där och jag vet att hon vet att jag finns här. 


Efter studietiden ramlade folk av. Sidan dog. Ingen hade ork att hålla i det. Folk spreds, de flesta är kvar i Västsverige men några spreds även över världen. Australien. England. Dubai. Och fler ställen. 


Nåväl. I förra veckan skulle australiensaren vara i Göteborg ett par dagar. Så vad passade väl bättre än en träff? Vi blev 10-15 pers som sågs. Riktigt kul. Det var ... många år sen vi sågs sist. Och något vi alla hade reflekterat över var att "vår" sida ju var som ett Facebook. Före Facebook. 




Dottern tillbaka

Så är, sen några veckor, yngsta dottern tillbaka hemma efter ett års pluggande i USA. Skönt att ha tillbaka henne och jag är också så stolt över henne.

Tänk att hon faktiskt vågade släppa ett jobb, där hon var "andrechef", sin lägenhet och kompisar och bara ge sig av. Allt hon hade med sig var en resväska.

Hon flög ensam med byten till en stad hon inte alls kände till (Los Angeles). Hon hade ingen aning om vart lägenheten som hon hade hyrt in sig i låg, ingen aning om hur de fyra personer hon skulle dela denna lägenhet med var, ingenting. Allt var helt nytt. Ny skola, ny miljö, nytt folk.
 
Riktigt starkt jobbat. Själv blir jag nervös när jag ska flyga till Stockholm själv. Nä, men nästan.
 
 

Om

Min profilbild

Åsa

RSS 2.0