Samos och USA

Har nu varit i Grekland en vecka. Samos. Härligt. Sol och värme och god mat.
Äldsta dottern med sambo och söta underbara barnbarnet var också med (och maken så klart).
Känns gott att ha fått lite A(D?)-vitaminer och att få njuta av god mat och värme.
 
Men nu när jag är hemma igen. Då slår saknaden till. Yngsta dottern har dragit till USA för att plugga i två år på Santa Monica college. Kommer jag överleva?

Hon verkar i alla fall redan installerat sig bra, lärt känna lite folk och verkar ha det bra. Kul!

Vaknatt

Varje år brukar jag ha en vaknatt. En natt då jag sitter uppe tills solen går upp igen. 
Tydligen var häromnatten årets natt. Den var inte riktigt vald men det blev så ändå. Jag satt ute på altanen mest för att det var skönt och för att jag inte kunde sova. Satt och funderade. Gjorde inte mycket alls. Och helt plötsligt ljusnade det igen.
 
Man kan ju inte annat än älska dessa svenska sommarnätter.

Fika, någon?

När jag är på "ungdomsskolan" på jobbet så brukar vi ta en gemensam fika. I samma rum finns en kyl där några av personalen ibland stoppar sina saker.

Häromdagen stod det en öppnad förpackning med vaniljsås i kylen. En av killarna hällde vaniljsås i sin tomma mugg. La i sitt chokladpulver och fyllde på med kokande vatten och lite mjölk. Han rörde om och smakade.
"Fy fan vad äckligt det blev! Smaka Åsa!"
Jag: "Nääää är du klok, eller?"
Han: "Jooo, smaka"
Han fortsatte att tjata så jag smakade efter ett tag och jo, han hade rätt. Det smakade för djävligt.

Flytt (igen).

Inte jag denna gång dock!
 
Yngsta dottern att dra från Sverige och sin mamma ett tag. Två år! Hon ska åka till USA och plugga psykologi på Santa Monica college i Kalifornien. Det är klart att det kommer bli kanon för henne. Men jag då? 
Nä, det blir bra. 
 
Nu i veckan har vi tömt hennes lägenhet. Lite av möblerna är bortskänkta, lite ligger i ett förråd och lite hemma hos oss. Hennes lägenhet är uthyrd i andrahand 

Så återigen har jag burit flyttlådor, möbler och annat. Axeln som var kass redan innan blev inte bättre precis. Men nu är det klart. 



Små backiga vägar utan sikt.

Autobahnen som jag skrev om för några veckor sen visste jag skulle ta slut. Och nu är den just, slut. 
 
Deppade häromkvällen och messade min vän och skrev: Nä, säg nåt klokt nu. 
Hon är duktig på att sätta ord på sånt som jag går igenom och saker jag undrar. Hon kontrade med att skicka en låt: The scientist med Coldplay. Jättedeppig. Det sjuka i det gjorde att jag inte kunde låta bli att börja skratta, trots allt. När jag skrev nåt om att den ju "var väldigt uppmuntrande" svarade hon: "Fattar du hur opassande det hade varit med happy happy?"
Och det hade ju hon rätt i. 
Hon hävdade också att denna meningen var den viktigaste. Och igen hade hon rätt. 
 
"Nobody said it was easy
No one ever said it would be this hard"
 
Men allt löser sig. Saknad kanske är en bra sak. 
 

Våren!

Inte många har missat att jag tycker det men ändå! Våren! Årets absolut bästa tid!

Jag går i ide under vintrarna. Vill inte göra nåt. Är mer grinig än vanligt. Kommer hem från jobbet och sätter mig i närmsta soffa (finns inte så många att välja på) tills jag får lägga mig. Denna vintern känns det som om jag överlevde tack vare bra samtal med två bra vänner.

Den här årstiden finns inga problem. Allt är möjligt. Jag är full av energi! Många år kom jag med två förslag till maken. Antingen: Ska vi inte skaffa ett barn till? Eller: Ska vi inte flytta?
Nu har både han och jag lärt oss. Jag vill inte ha fler barn (för jösse namn) och jag vill inte flytta. Han har i sin tur lärt sig att inte lyssna så noga. Varken på mig på höst/vinter, eller mig på våren.Tror nästan aldrig...

Påskägg

Yngsta dottern brukar påminna mig ibland om den påsken då hon och en kompis var ensamma hemma en dag. 

Jag gömde påskägg med godis till de båda. De fick varsin lapp där det stod typ: Bakom spegeln. Och där fanns nästa lösenord och ledtråd på ny lapp tills man slutligen kom fram till ägget. 

Det var bara ett stort feltänk. På en av dotterns lappar stod det: Under Buddhan.  Grejen är bara att vi har en del buddor hemma. 

När hon berättar historien brukar hon säga att kompisen både hittat sitt ägg och ätit upp godiset innan hon själv hittat rätt Buddha. Vem vet? Det kan stämma. 


Autobahn

Ibland stämmer saker så bra. Allt faller på plats. Jobbet är skitkul, allt funkar. Allt flyter på som på en Autobahn utan köer. Nu är en sån tid. 

Om det beror på våren eller vad det beror på tänker jag inte spekulera i. Jag tänker bara njuta. För snart väntar jag trafikkaos igen. 

Hemma igen

Så, det var en riktigt snabb vecka. Men skön. Det var soligt men blåste lite. Hotellet var kanon. Första gången vi bott på femstjärnigt. Lite jobbigt i början dock att inte få lov att vrida vår solstol eller fälla upp/ner parasollen på egen hand. Så fort vi reste oss för att göra det så kom det alltid någon springande och skulle hjälpa till. Jag tror inte det var för att det var yngsta dottern och jag, jag tror att det var så även för män.

Annars märktes det rätt tydligt att vi av kvinnligt kön fick göra ännu mindre än männen. Vi fick inte ens gå med handdukarna som hämtades vid poolen till vår solstol själva. Det hängde med nån kille som la på dem på stolen åt oss.

Sen var det ett evigt uppassande när vi låg vid poolen. Först kom vår "poolboy" och delade ut vattenflaskor till alla. Sen en omgång dricka till de som ville, allt från kaffe till starkare grejer. Sen kom han med fruktsallad. Sen fortsatte han med sina drickautflykter.

Dottern och jag var de enda svenska på hotellet den veckan så rätt snart kallade alla oss "Sweden". Ett "Hello Sweden" när man mötte nån personal var inte alls ovanligt. Speciellt vår poolkille pratade mycket med oss. Han hade även bestämt att vi skulle ha öl. Hela tiden. Vi fick inte ens beställa. När han ändå gick förbi så lämnade han två glas öl till oss. När dottern en gång försökte beställa cola istället blev hans reaktion: Why???". Sen nästan lite besviket "It's your choise". Nästa gång hon beställde öl såg han mycket nöjdare ut, sken upp och sa. "Good choise!". Och hon gillar inte ens öl speciellt. Men vi gillade läget och tog emot.

På flyget hem satt en man snett framför mig som var så packad att när han skulle gå på toa 45 min efter start (då drickavagnen precis rullat förbi och han hade hunnit svepa en öl och en jäger) så kunde han knappt ta sig fram. Han vinglade och ramlade in i massa passagerare på den korta vägen till toan. Det var så illa att en flygvärdinnan (som såg hans färd) sa till sina kollegor att han inte fick beställa mer. Men han försökte, det gjorde han. En gång när han försökte plinga på flygvärdinnorna tände han läslampan. Sen tog det väl några minuter innan han lyckats släcka den och plinga på rätt knapp. Men icke, sa Nicke. Han fick inget. Och minsann, när vi var framme på Landvetter flera timmar senare kunde han i alla fall ta sig ut för egen maskin.
Nu hemma igen och jag har jobbat två dagar. Måste säga att det är rätt kul. Även om jag lätt hade kunnat tänka mig några fler dagar därnere.
 

Semester

Så, i morgon drar dotter (dy) och jag till varmare land. Närmare bestämt Egypten. Och nej, jag är inte orolig.

Skönt ska det bli i alla fall att åka ifrån ett katastrofkök och allmän röra.

Ska bara få packat också. Och köpt några fler böcker. Har bara åtta än så länge.

Älskar samtal!

Har jobbat på anstalten ett tag nu och inser att man även där har en del roliga samtal.


Sitter en fredag och pratar med klient efter pappa dött, vilket han hade hört. Han frågade om jag var ledsen. Han diskuterade lite om vad man kan göra (tabletter inte bra, sopar bara saker under mattan. Dränka sorger i alkohol funkar inte osv).
Jag skojade och sa: Men ikväll tänkte jag sätta mig i köket, lyssna på Winnerbäck och dricka massa vin. Och i morgon när jag vaknar ska jag sluta vara deppig.
Han: Sitt inte i köket. Sitt i vardagsrummet istället.
Jag: Varför?
Han: Det är längre ifrån knivarna.


Sitter och pratar med en av klienterna om att jag ska ta med yngsta dottern till Egypten snart.
Han: Du vet att de sköt ner det där planet, va?
Jag: Ja, jag vet.
Han: Du vet att några gick in på ett hotell där och knivhögg turister där, va?
Jag: Ja, jag vet.
Han: Tänker du inte på det, då?
Jag: Nej.
Han vänder sig till annan klient och säger: I mars får vi en ny lärare.


Ungdom: Ett år har väl 356 dagar.
Jag: Nej, 365 om det inte är skottår som i år. Då är det 366 dagar.
Han: Är du säker på att det inte är 356 dagar.
Jag: Ja.
Han, fundersamt: Har det ökat så mycket…


Hejade på ungdom som spelade tv-spel när jag gick förbi.
Han: Hej fröken!
Jag, mest på skoj: Vad spelar du? Du får ju inte skjuta folk…
Han: Det är inte folk. Det är zombies. Tänk om du hade varit där och det hade kommit en zombie som ville äta upp din hjärna. Hade du inte varit glad om jag hade skjutit honom då?
Jag: Tänkte inte på det.
Han: Nä, där ser du. Du kan lita på mig, fröken.
Jag: Det känns tryggt.


Sitter och pratar med några klienter när en vårdare kommer in.
Jag: Oj, här kommer ju min bodyguard!
En av klienterna: Har jag fått sparken?


En på ungdom funderar:
Elefanten är ju ett ruskigt stort djur…. Men jag fattar inte varför de har den där snabeln egentligen.


Jag stod på en stol för att fixa ett lysrör som gått sönder. Det blev inte bättre än att jag lyckades göra sönder både en kedja som lampan skulle hänga i och fästet till lysröret. En klient kommer förbi tittar på mig och säger:
”Herregud kvinna, du är ju katatrof! Akta på dig.”
Och fixar lampan.


Ja, jösses…

Dags igen.

Tja, det var ju ett år sen precis som vi gjorde om köket i gamla lägenheten. Så varför inte?

Börjar bli en vana. 






Att begrava sin pappa.

Så, nu var begravningen gjord också. Ledsamt och lite skönt på en gång. Det blev en liten stillsam tillställning. Släkten bor långt bort och börjar dessutom bli till åren så de kom inte. Det blev bara "vi" och några få vänner. Efter åkte vi hem till mamma och åt och pratade.

Det är verkligen sant det där att "i nöden prövas vännen". Direkt när jag smsade till några att pappa gått bort svarade många, vilket kanske inte är så oväntat. En av mina närmsta vänner, Å, ringde direkt och pratade och jag fick ösa ur mig.

Men sedan dagar efter hörde flera av sig igen via sms, mess eller på annat sätt. Ett litet "tänker på dig" gör underverk ska du veta, Anetti. Fler har också hört av sig. 

På jobbet har de också varit helt fantastiska. Både kollegor och klienter. Oväntat och snällt. Det är som Winnerbäck skriver "Det mörker du ser gör att stjärnorna märks lite mer."  Tack!






Bio

Jag var på bio ett tag före jul med barnen. En underbar jävla jul. Den var bättre än jag trott, dels för att jag tyckte att Robert Gustafsson spelade mycket bra utan att spela över som jag tycker att han gör ibland.

Visst var den förutsägbar men som en tids underhållning, absolut. Jag skrattade, grät och skämdes lite grand.

En scen däremot som jag tänkt på i efterhand är en scen som jag har hört andra tycka är en av de bästa i filmen och den som många gapskrattade åt i biosalongen är den värsta i mina ögon. När Robert (kommer inte ihåg vad han hette i filmen) sparkar Marie (samma här) så hon far framlänges rätt in i massa bråte och ramlar. Allvarligt talat, hur kan en sån sen vara rolig?
 
Alla gapskrattade, som sagt, utom yngsta dottern och jag som tittade på varandra och sa "Det var väl inte roligt!"
 
 
Vi har även sett En man som heter Ove. Mycket bättre. Kul och sorglig. De hade fixat det bra, tycker jag. Att göra en sån bra bok till en film.
 
Och Efterskalv, som fått så bra kritik... Hmmm... Njä, inget för mig. Kille som tagit död på sin flickvän kommer ur fängelset och åker tillbaka till byn han, och flickvännen, kom ifrån.
 
Och Joy. Jodå, bra men det kändes som om man redan sett den. Ung fattig ensamstående tjej får en bra idé. Blir blåst, kommer tillbaka, blir blåst igen, kommer tillbaka igen. Osv.
 
Nåja, men bio är ju alltid bio. Och på torsdag väntar The hateful eight.
 

Pappa

Vaknade upp lite lagom bakis efter en kanonnyår. Såg att mamma hade ringt och fick genast dåliga vibbar. Och jo. Det hade hänt. Pappa hade gått bort på natten. Vi hade kanske inte världens bästa relation men den var åtminstone vår. Han har varit sjuk länge men att dö?

Pappa som skojade när han hamnade på hemmet och fick några halvflaskor med rödvin: ja nu när jag är 80 kan jag ju bli alkoholist. 

Han som älskade Hasse och Tage och The Beatles. 

Han som spelade jazz hemma så att jag aldrig ville höra jazztoner igen. 

Fotografen som gav mig fler kameror än jag minns. 

Han som var arbetsnarkoman. Jag var med honom på jobbet t.o.m. en julafton.

Vila i frid! Klyschig fras men jo, jag menar den. 

Om

Min profilbild

Åsa

RSS 2.0