wessand

Vi köpte en robotdammsugare för nåt år sen. Det är nästan det bästa köp vi gjort. Slippa allt tjafs om vems tur det är att dammsuga. Det var en del sånt innan. Jag hatar att dammsuga. Det är det värsta av allt hushållsarbete. Så, en enkel och praktisk lösning.

Naturligtvis döpte vi den också. Han heter Hugo. Att jag började prata med honom var väl inte helt oväntat. Om han har kört fast nångång och han inte är där han ska vara när vi kommer hem brukar jag ropa på honom (han brukar dock inte svara...).

 

Men nu häromdagen hade det tydligen även slagit slint hos maken. Hugo brukar få jobba när vi är på jobbet men eftersom vi skulle ha gäster och fira fina yngsta dottern i söndags och eftersom vi bor på en byggarbetsplats så satte vi igång Hugo när vi var hemma.

Helt plötsligt hör jag maken ifrån grovköket där han står och pillar med något:
"Men vad gör du här? Försvinn! Så, ut med dig, Åk till köket istället".

-De här reflexerna som ligger här, ska du ha dom?

-Jag ska ha dom på jackan. 

-Är det inte bättre att du sätter på dom då så man ser dom?

-Du såg du ju dom. 

Maken suckar. Igen. 

Och nu är jag tillbaka till att riva tapeter. I och för sig inte helsinki (tack för det) men ändå. 

Jag satt på övervåningen och tittade på TV. Maken var därnere, på väg upp. Jag skriker till honom:

-Har vi chips? 

Han: 

-Va?

Jag:

-Har vi chips? Äh, jag kommer ner. 

Vi möts i trappan och han går med neråt. 

Han:

-Hur ska jag veta det? Jag äter inte chips? Du skulle frågat mig om popcorn istället!.

(snacka om en helt oväsentlig kommentar, vem gillar popcorn?)

Jag öppnar skafferiet. Där ligger en påse chips. Jag: 

-Äh, jag vill inte ha chips längre. (öppnar kylskåpet) Varför har vi ingen chokladpudding?

Maken suckar och går upp. 

Det slutade med att det blev en knäckemacka. Som alltid.