wessand

Så, nu var begravningen gjord också. Ledsamt och lite skönt på en gång. Det blev en liten stillsam tillställning. Släkten bor långt bort och börjar dessutom bli till åren så de kom inte. Det blev bara "vi" och några få vänner. Efter åkte vi hem till mamma och åt och pratade.

Det är verkligen sant det där att "i nöden prövas vännen". Direkt när jag smsade till några att pappa gått bort svarade många, vilket kanske inte är så oväntat. En av mina närmsta vänner, Å, ringde direkt och pratade och jag fick ösa ur mig.

Men sedan dagar efter hörde flera av sig igen via sms, mess eller på annat sätt. Ett litet "tänker på dig" gör underverk ska du veta, Anetti. Fler har också hört av sig. 

På jobbet har de också varit helt fantastiska. Både kollegor och klienter. Oväntat och snällt. Det är som Winnerbäck skriver "Det mörker du ser gör att stjärnorna märks lite mer."  Tack!

Jag var på bio ett tag före jul med barnen. En underbar jävla jul. Den var bättre än jag trott, dels för att jag tyckte att Robert Gustafsson spelade mycket bra utan att spela över som jag tycker att han gör ibland.

Visst var den förutsägbar men som en tids underhållning, absolut. Jag skrattade, grät och skämdes lite grand.

En scen däremot som jag tänkt på i efterhand är en scen som jag har hört andra tycka är en av de bästa i filmen och den som många gapskrattade åt i biosalongen är den värsta i mina ögon. När Robert (kommer inte ihåg vad han hette i filmen) sparkar Marie (samma här) så hon far framlänges rätt in i massa bråte och ramlar. Allvarligt talat, hur kan en sån sen vara rolig?

 

Alla gapskrattade, som sagt, utom yngsta dottern och jag som tittade på varandra och sa "Det var väl inte roligt!"

 

 

Vi har även sett En man som heter Ove. Mycket bättre. Kul och sorglig. De hade fixat det bra, tycker jag. Att göra en sån bra bok till en film.

 

Och Efterskalv, som fått så bra kritik... Hmmm... Njä, inget för mig. Kille som tagit död på sin flickvän kommer ur fängelset och åker tillbaka till byn han, och flickvännen, kom ifrån.

 

Och Joy. Jodå, bra men det kändes som om man redan sett den. Ung fattig ensamstående tjej får en bra idé. Blir blåst, kommer tillbaka, blir blåst igen, kommer tillbaka igen. Osv.

 

Nåja, men bio är ju alltid bio. Och på torsdag väntar The hateful eight.

 

Vaknade upp lite lagom bakis efter en kanonnyår. Såg att mamma hade ringt och fick genast dåliga vibbar. Och jo. Det hade hänt. Pappa hade gått bort på natten. Vi hade kanske inte världens bästa relation men den var åtminstone vår. Han har varit sjuk länge men att dö?

Pappa som skojade när han hamnade på hemmet och fick några halvflaskor med rödvin: ja nu när jag är 80 kan jag ju bli alkoholist. 

Han som älskade Hasse och Tage och The Beatles. 

Han som spelade jazz hemma så att jag aldrig ville höra jazztoner igen. 

Fotografen som gav mig fler kameror än jag minns. 

Han som var arbetsnarkoman. Jag var med honom på jobbet t.o.m. en julafton.

Vila i frid! Klyschig fras men jo, jag menar den.