Äntligen!

Tänk att den blev klar till sist. 

När jag jobbade på anstalten som lärare väcktes en tanke om att jag ville visa folk hur vardagen egentligen ser ut innanför murarna. 

Jag började och skrev rätt mycket, sen tappade jag det. Det hände inte så mycket mer på några år. Nu tog jag mig i kragen och skärpte till mig. 

Böckerna kom hem till mig igår. Lådor med böcker. Ännu fler böcker ligger på lager i Falun där olika förslag har sina böcker (förlaget, adlibris, ginza tex). 

Jag lovade mig själv att inte börja skriva nåt nytt igen men så ramlade jag över en historia som jag ville sätta ord på. Så vi får se. Jag får fundera på saken. Jag ska inte börja än iallafall. 

(null)


De fula skornas sommar

2014 strax innan yngsta dottern skulle ta studenten var hon och jag i Ullared för att köpa grejer till studentfesten. 

Mitt i vårt handlande fick jag ett mess av en vän. Hon hade gjort en Messengergrupp. Jag blev lite förvånad först. Förutom henne så kände jag bara en person i gruppen  När jag läste blev jag alldeles kall. Att min vän hade cancer visste jag så klart, men nu skrev hon att det var kört. Att läkarna inte kunde göra mer. 

Förutom chocken jag fick blev jag vansinnig på folk i tråden. Folk som sa att hon inte skulle ge upp, att det säkert skulle ordna sig och andra lika korkade saker. (Hon dog inte så många dagar efter sitt meddelande) 

Resten av dagen i Ullared kändes väldigt tom. Det var inte så lätt att koncentrera sig på dotterns student när ett sådant här budskap hade kommit.

Jag köpte ett stort svart ljus som jag sedan brände för min vän. Och i skoaffären hittade jag ett par hemska skor. Fruktansvärt fula. Men jag kunde inte låta bli. Jag tror att det var någon sjuk tanke att jag kunde köpa fula skor  när att min vän inte kunde. Jag tror iallafall aldrig att jag har använt dom. Men nu är det dags. Denna sommaren ska jag använda dem så mycket som möjligt. Det ska bli de fula skornas sommar. 

  (null)



Tyskland

Så... har tydligen missat att publicera. Skrev på mobilen i bilen och sen vet jag inte vad som hände. Bloggen lever inte som den gjorde förr precis. 

Denna text är alltså en knapp månad gammal. 



Så var jag en sväng i Tyskland. Eller. Först i Danmark där jag fotade dörrar. Fina dörrar. Gamla dörrar. Skeva dörrar. 

Det blev som vanligt mycket bilåkande. Som tur var hade jag sällskap av sommarpratare och Fredrik Backman och det gjorde det lättare. 

Ett tyskt ord jag önskar att jag inte hade kunnat: stau

Andra observationer. 
Jag vet inte om tyskar och svenskar är väldigt lika men var jag än var så hittade jag dubbelgångare. Mer än en gång vände jag mig om då jag känt igen fd elever, kollegor, grannar. Men det var inte dem förstås. 

Var i en liten stad. Eller en stor by. Där stod tegelvillorna på rad. Samma sorts tegel. Ungefär likadana hus. Somliga med millimeterlång gräsmatta och några väl placerade buskar och växter på tomten (en ganska liten sådan). Eller så hade de täckt hela tomten (lika liten) med statyer i form av hjortar (?), fontäner och en massa annat. 
Det var inte många tomter som var misskötta med långt gräs och ogräs. 

Så. Då tänker jag så klart att tyskarna är ett disciplinerat släkte (jag vet att jag generalisera friskt). Så hur kommer det sig att det inte finns några papperskorgar? De lyste med sin frånvaro.  Ändå  var det väldigt lite nedskräpning. 

Stället jag trivdes bäst på var iallafall Köln. Bodde lite avsides. Där fanns många övergivna industrilokaler. I några såg man att det flyttat in folk. I andra såg det väldigt tomt och ödsligt ut. 
Nåt i det övergivna tilltalar mig. 

Livet som lärare

En dag förra veckan: 
 
Ena lektionen stormar två arga elever in och börjar skälla: 
-Fattar du vad du har gjort? Du har förstört oss!
-Jag??? 
-Ja! Nu har vi lånat fortsättningen på den boken som du läst för oss. Vi brukar ju aldrig läsa!
 
 
En annan lektion. Eleverna jobbade med poesi och vi pratade om rim. De fick ge exempel på ord som rimmade, jag skrev upp dem på tavlan (jo, jag vet att man kan diskutera om två av dem verkligen rimmar). När vi fått ihop åtta ord sa jag att de nu fick skriva en dikt som skulle innehålla rimmen i den ordningen de sagt dem. En elev visar sitt resultat: 
 

Häromdagen något hände
som Åsas aggression tände
Den saken som var klar
plötsligt blev den oklar

Åsa blev skitarg
som en blodtörstig varg
Dock är hon stabil som ett berg
även om hon byter färg
 
 
Tja, dagar är olika. Kan man lugnt säga. 
 
 

Sommarkurs på Fridhem

Veckan på folkhögskolan är slut. Kursen "Skriv en bok (sakprosa)" gav mersmak. Kursen inriktade sig till sådana som skulle skriva sakprosa. Som sagt. Men eftersom jag tydligen inte kan läsa anmälde jag mig till den. 


Läraren sa att jag fick skriva vad som helst och en tanke till bok hade jag ju. Och även om jag är inne på att skriva en roman så var kursen mycket intressant. 


Första dagen fick vi en uppgift att skriva om ett minne från senaste året. Problemet var bara att vi var tvungna att hålla oss till maximalt 1500 tecken. Men eftersom att stryka, stryka och stryka tydligen är det viktigaste när man skriver så var det en nyttig uppgift.  


Med de få tecknen jag hade att förhålla mig till, valde jag bort Kubaresan, att fylla 50 år och Auschwitz, istället skrev jag om ett minne kring en elev. 


Dagen efter fick vi läsa upp vår text och ge varandra respons. Vi hade också ganska mycket egen skrivtid och "utvecklingssamtal" med läraren under veckan. 


På kvällarna var det underhållning. Kvällen det var en jazzgrupp som spelade gick jag istället in på mitt rum och skrev. Jag hade fönstret öppet så jag hörde musiken och människornas sorl. Bästa alternativet för mig då. Vara delaktig och osocial på samma gång. 


Precis som förra gången jag gick på en folkhögskolekurs så kände jag att de här kurserna passar mig. Nu hoppas jag att jag kommer hitta någon intressant kurs till nästa sommar. Tills dess ska jag slita med min bok. 


Auschwitz och Birkenau.

Idag har jag varit på ett ställe som många borde besöka. Speciellt de som röstar på våra främlingsfientliga partier. Auschwitz och Birkenau. Skulle jag sammanfatta dagen med ett ord skulle det vara: "Fruktansvärt".  

Det är en kall vind som sveper över Sverige och Europa. Vi (eller våra barn och barnbarn) kommer få skämmas i framtiden över saker som händer nu. På samma sätt som flertalet tyskar fick skämmas efter kriget. Denna gång kan vi inte säga att vi är omedvetna om vad som händer.  

Och så påstår somliga att det inte hänt. Nog för att de flesta rasister är outbildade kränkta låginkomsttagande vita unga män men ändå. Nåt måste de väl ha innanför pannbenet? Det är inte just judar och funktionshindrade som jagas nu men hatet mot muslimer och homosexuella verkar öka hela tiden. Och jakten på romer har väl knappt aldrig egentligen slutat.


Några saker vi fick höra idag:

  • Nazisterna tyckte att judar var inte människor. Alltså gjorde det inget att man dödade dem. 
  • 2 ton hår hittades. Och då är det bara en bråkdel då en massa hår redan hade använts. Nu vet inte jag hur mycket håret på en människa väger men fatta hur många människor det handlar om. 2 ton! 
  • 70% av de som lämnade tågvagnarna hamnade direkt i gaskamrarna. Främst barn under 14, gravida kvinnor, gamla och funktionshindrade. De hade de ingen nytta av. 
  • Allt var väldigt välkalkylerat. De visste precis hur lång tid det tog för en person att till slut inte orka arbeta mer. Då var det dags för avrättning och in med en ny arbetare. 
  • De hade många olika tortyrmetoder. Bland annat olika rum: instängd i ett rum som är så litet att man inte kunde sätta sig ner. Ett rum som var becksvart. Ett svältrum där de fick vara tills de bokstavligen svalt ihjäl. 
  • En läkare skröt om att han kunde sterilisera 1500 kvinnor om dan. 


Kontrasten mellan det vi fick höra och se med den varma soliga sommardagen och fågelkvitter gjorde att det nästan blev kortslutning i hjärnan. 



(null)

Den kända skylten. Lite ironiskt tänkt. Ingen var menat att lämna stället  oavsett hur mycket de jobbade. 


(null)

En mardröm. 

(null)
Askan användes till olika saker. Till exempel ströddes den på vägarna på vintern så de inte skulle vara hala. Den las det på åkrarna som gödsel mm. 

Den kunde från färdas med vinden upp till 30 km bort. 



(null)
Några av massa listor på folk som anlände med tågen. 

(null)
Ett foto på barn på väg till gaskammaren. 

(null)
Många personer har vandrat på denna trappa. 

(null)
6 kg gift behövdes för att gasa ihjäl 1500 personer. Här är några av de burkar som hittades tomma efter kriget. 


(null)
Många som kom till Auschwitz trodde att de skulle få börja ett nytt liv där. Då är det ju klar att man vill ha sina kökskärl med sig. 

(null)

Efter kriget hittades 4000 resväskor. Ofantligt många fler kom dit. 


(null)
Vi gick igenom ett jättestort rum fyllt med skor från golv till tak med en korridor för oss besökare att gå på. Här är några av barnskorna. 

(null)

När man gick på toaletten hade man 30 sekunder på sig. Någon stod och räknade. Hann man inte uträtta sina behov fick man dela på 5 hinkar på 1000 pers. 


(null)
Arkebuseringsvägg. 

(null)
Om man arbetade för dåligt kunde det hända att nazisterna band ihop händerna på ryggen på en och hängde upp hen på kroken. Axlarna och armarna bröts. Efter det skulle personen klara av det tyngsta jobbet vilket naturligtvis inte gick så då sköts man. 

(null)

(null)

Gasduscharna. Gasen släpptes ner via hålen i taken. 



(null)
Dubbla stängsel. Påminner lite om anstalten jag arbetade på. Men så mycket hemskare ställe här. 

(null)
 Rälsen in till Birkenau. 

(null)

Det var oftast 70-80 personer i varje vagn. Utan mat, vatten och toaletter. Ibland tog resan flera veckor och många av människorna var döda när de kom fram. 


(null)

Arbetarbostäder. Oisolerade. 


(null)

Här sov mellan 5-7 personer i varje "bås". 


(null)
(null)
Minnesmonument. 




Snart ett läsår

Så har jag snart jobbat på min nya skola i ett läsår. Det känns bara positivt. Bra kollegor, roliga och engagerande elever och hyfsat mycket frihet. Nu de sista veckorna är lite stressiga som alltid när elever som missat delar av kursen ska komma ikapp för att hinna med men det brukar alltid lösa sig på något sätt i slutet.

Sedan är de dags för sommarlov, både för eleverna och för mig. Jag vet att jag tidigare sa att det var skönt med semestertjänst för att jag inte var lika trött när ledigheten väl kom. Men i år har det varit lagom mycket att göra så jag ska njuta av mitt lov utan att vara så förlamande trött den första veckan.

Solen får gärna stanna länge till. Nu verkar vi vara kompisar för första gången på länge. I alla fall i Sverige. 

1 juni

Jag vet att jag är tjatig men ändå...

1 juni

Var glad min själ åt vad du har
nu har du hundra sommardar
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar
då har du nittionio kvar
och någon blir den största.

Giv noga akt på var du står
i morgon blir med ens i går
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får
är hundra sommardar per år
i morgon är den andra

Pepparkakor

En kompis fick av olika anledningar ett stort parti pepparkakor i sin ägo. Han hjälpte en kompis att röja ut en lokal och där fanns de. Han praktiskt taget fyllde min bil med dessa burkar.

Jag tog med några burkar till jobbet. Det här var i början av mars. Första dagen tog två burkar slut direkt och jag tog med två nya till dagen efter. Efter ett tag när jag lagt dit massor av burkar började jag undra varför ingen reagerade. Jag bestämde mig för att fortsätta lägga dit burkar och se vad som hände. Det fortsatte att vara tyst. I snitt blev det nog 4-5 burkar i veckan. En av mina kollegor visste att det var jag så vi var två som kunde observera och lyssna.

En gång hörde jag en kollega som bara lite löst undrade var alla pepparkakor kom ifrån men det blev ingen större reaktion än så. Jag fortsatte. När mina burkar till slut närmade sig slutet hände det äntligen något. Då pratade en hel del lärare om peparkakorna på en rast och undrade hur de hamnade där. Då hade jag endast en burk kvar hemma.

Jag skrev en anonym lapp om att jag lagt burkar där i nästan två månader utan några större reaktioner. Jag talade också om att det var den sista burken. Efter det blev det halvt om halvt kaos. Kollegorna kopierade upp min lapp med en efterlysning på som de satte upp på alla möjliga väggar i personalutrymmet. De hade tipstelefon och många blev misstänkta. Inte jag. Och det tror jag inte beror på att jag är svensklärare och det var ett stavfel i texten. De försökte dessutom få reda på vad det var för sorts bil på bilden. Jag hörde att en lärare suttit och googlat olika billampor flera timmar. 

Jag bad min kompis att messa tipstelefonen och säga att det var hans bil på bilden, anonymt, och det gjorde han. Några av lärarna försökte spåra numret. Kompisen fick sms som frågade vem han var, samtal som han vägrade svara på och ”hot” inlästa på mobilsvar. Jag gick mest runt och mös och tyckte att det var jättekul.

Men. För kompisens och för mina kollegors skull var det väl lika bra att erkänna efter någon vecka. När jag var hemma hos dottern hade hon några burkar kvar så jag tog med dem till jobbet, väntade tills det var mycket folk i fikarummet och sen la jag fram dem. Jag hade innan varit lite nervös och trott att de skulle gå till verbalt och fysiskt angrepp men det gick bra. Problemet löst. Alla kan andas ut.

 

 
 
 

Bästa leksaken

Dotter och svärson var och handlade häromdagen. Lillskiten var med så klart. När de kom in i en affär fick den lille välja en leksaksbil som han skulle få.

Allt var lugnt tills de gick förbi en korg med vaskrensare. När den lille upptäckte att man kunde trycka ner vaskrensaren så den fastnade i golvet var saken klar. En sån ville han ha. Istället för bilen.

Den är nu den stora favoritleksaken. Han har den till och med med sig i sängen när han ska sova. Den och några gosedjur. En morgon hittade dottern den i sin säng, han hade tagit med den när han hade kommit till dem på natten. 

Tja, det är väl bara fantasin som sätter gränser.

 
 
 
 


Bilder från Kuba (några i alla fall)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)


Kuba

Så var jag hemma i vardagen igen, tillbaka på jobbet, tillbaka i livet efter 14 dagar på Kuba.

Resan var bra. Mycket bra. Jag gillar upplägget och jag gillar Kuba. Och definitivt solen och värmen (ungefär 30 grader alla dagar). Resebyrån var också kanon. Det var en handplockad resa (typ), så vi reste inte i grupp utan bara vi ensamma.

Första stoppet blev Havanna i några dagar. Första dagen kom en guide som gick med och visade runt i gamla stan, framför allt. De här dagarna var fyllda med promenader och att sitta på nån uteservering med en öl eller en kaffe, åka cykeltaxi, titta på gamla muséer, hus och människor.

Efter detta väntade en tur till Viñales, en liten by mer ute på landet. Här fanns massor att göra om man var intresserad av natur, inte så mycket om man ville ha underhållning. En gata, mycket restauranger och inte så mycket mer. Jag tog en ridtur och det var jättekul. Det var jag och en holländsk dam och guiden bara. Vi var ute 4,5 timmar med några stopp. Ett på en tobaksplantage, ett på kaffeodling och på en strand. Jag som så vanligt är bra på ”learing by doing” var ute utan hatt och utan solskydd. Smartare beslut har jag tagit i mitt liv.

Efter de dagarna väntade en bussresa på närmare 60 mil (59 om man ska vara exakt) till Trinidad. Där hamnade vi på ett all inclusivehotell. Lite tråkigt men det var skönt att bada i havet och ligga under ett parasoll och läsa böcker ett par dagar. På detta hotell såg jag också fler feta människor än jag någonsin gjort tidigare. Nu pratar jag inte om överviktiga eller tjocka människor utan feta. Feta män låg i poolen med en drink på poolkanten, feta människor lassade upp lika mycket mat på tallriken som jag äter på en vecka nästan.

Saker som förundrar mig. Det märks att Kuba är ett mycket fattigt land. Många bor i hus utan varken fönster eller dörrar, det går människor på gatorna som försöka sälja lite grejer för att få in några pengar. Jordnötter i små rör, armband, flätade palmblad i olika former osv. Men ändå är de så glada och hjälpsamma. Även kvällstid när man var ute på mörka gator en bit från de stora stråken hördes kubaner ropa: ”Hola! Happy holiday!” Om man stannade lite i en gatkorsning för att kolla var man var kom alltid nån och frågade om man behövde hjälp. Inte någon gång kändes det osäkert eller farligt att gå ute kvällstid.

På stranden var det folk som frågade om vi kunde ta med de små schampo- och lotionflaskorna som hotellet lade på rummet, som frågade om vi hade någon begagnad t-shirt eller andra kläder/hygienartiklar att skänka bort.

Jag tror tyvärr att om jag hade varit i deras situation så hade jag varit bitter. Jag hade varit bitter på alla rika turister som kom och hade råd med mat och dryck, som bodde på ”fina” ställen, som hade hela och rena kläder när man själv knappt hade mat för dagen.

Resa på gång

Blogglusten lär väl aldrig vilja infinna sig igen tror jag. Men livet funkar bra nu i alla fall.

Jag trivs kanonbra på jobbet. Verkligen.

Snön och vintern håller på att ge sig och lämna plats för sol och vår.

På söndag drar jag till Kuba.

Ja, livet funkar. Och funkar bra till och med.

Återblick

Det har varit ett hyfsat rörigt år, 2017. Året startade jag genomförkyld i USA och det avslutas hos grannarna. 


Blogglusten har inte ökat under året. Men men, det får bli som det blir med det. 


Jobbet som jag älskade blev sämre och sämre och jag lämnade anstalten efter att ha fått ett nytt erbjudande jag inte kunde (eller ville) tacka nej till. Jag ångrar mig inte även om jag saknar vissa människor på gamla jobbet. På den nya skolan lär jag mig mycket och har en del ansvar som ensam sva-lärare. Jag har trevliga och roliga kollegor och kanonelever. 


Dottern (dy) kom hem från USA. Det känns skönt att ha henne på rätt sida Atlanten. 


Dotter (dä) med familj har köpt sig ett hus. Inflyttning i början av nästa år. Dritungen växer mer och mer. Blir, hur det nu kan vara möjligt, sötare och sötare. Och dessutom roligare och roligare. Vem smälter inte när en (snart) treårig grabb tar en i handen och drar i väg med en nånstans. 


Det har väl inte varit ett av mina mest stabila år vilket somliga i min närhet fått erfara. Tack gode gud för vänner! Jag har tidvis varit en pest för många i min närhet. Men jag hörde en gång att människor väljer sina liv. Antingen leva i en karusell, där saker bara snurrar på eller i en berg- och dalbana. Jag måste ha valt det sistnämnda. 


Men nu har det sedan några dagar vänt och vi går mot ljusare tider. På mer än ett sätt, hoppas jag. 


Kloka ord

Kloka ord från min kloka, kloka vän och namne.
(nej, jag är inte deprimerad men detta är lysande).

Depression, kan vara känslan av att dimman rullar in. Den tjocka, trögrörliga dimman, som omger dig, uppslukar dig, får dig att tappa fotfäste och riktning. Du minns inte var du kom ifrån, du minns inte vart du är på väg.

Framför allt minns du inte varför.

Depression kan vara att förtvivlat väl veta att färgerna finns där, men inte vara förmögen att uppleva dem genom den tjocka dimslöjan.
Världen kan lik förbannat vara vacker. Den angår dig bara inte längre.
Uppmaningar om att se det vackra i tillvaron, rycka upp dig, ta en promenad - kan då bli lika missriktade som välmenande. Att då komma ihåg att ingen dimma varar för evigt, hjälper förvisso inte den som befinner sig i den just där och då, men kanske ger mod att stanna kvar lite till.

Trots att varje andetag gör så djävulskt ont. Trots att det bränner i bröstet och tårarna tagit slut. Trots att kompassnålen är trasig och hoppet om att hitta ut igen sjunker som en sten.

"There's a crack in everything .." och det är där ljuset KOMMER att sippra in. Det är därifrån dimman KOMMER att lätta. Bakom den finns färgerna kvar.

Du är inte trasig. Du är bara vilse i en väldigt, väldigt tät dimma. Väl däri känns skillnaden försumbar, men tro på den! Även när du inte ser den.


Om

Min profilbild

RSS 2.0