Pepparkakor

En kompis fick av olika anledningar ett stort parti pepparkakor i sin ägo. Han hjälpte en kompis att röja ut en lokal och där fanns de. Han praktiskt taget fyllde min bil med dessa burkar.

Jag tog med några burkar till jobbet. Det här var i början av mars. Första dagen tog två burkar slut direkt och jag tog med två nya till dagen efter. Efter ett tag när jag lagt dit massor av burkar började jag undra varför ingen reagerade. Jag bestämde mig för att fortsätta lägga dit burkar och se vad som hände. Det fortsatte att vara tyst. I snitt blev det nog 4-5 burkar i veckan. En av mina kollegor visste att det var jag så vi var två som kunde observera och lyssna.

En gång hörde jag en kollega som bara lite löst undrade var alla pepparkakor kom ifrån men det blev ingen större reaktion än så. Jag fortsatte. När mina burkar till slut närmade sig slutet hände det äntligen något. Då pratade en hel del lärare om peparkakorna på en rast och undrade hur de hamnade där. Då hade jag endast en burk kvar hemma.

Jag skrev en anonym lapp om att jag lagt burkar där i nästan två månader utan några större reaktioner. Jag talade också om att det var den sista burken. Efter det blev det halvt om halvt kaos. Kollegorna kopierade upp min lapp med en efterlysning på som de satte upp på alla möjliga väggar i personalutrymmet. De hade tipstelefon och många blev misstänkta. Inte jag. Och det tror jag inte beror på att jag är svensklärare och det var ett stavfel i texten. De försökte dessutom få reda på vad det var för sorts bil på bilden. Jag hörde att en lärare suttit och googlat olika billampor flera timmar. 

Jag bad min kompis att messa tipstelefonen och säga att det var hans bil på bilden, anonymt, och det gjorde han. Några av lärarna försökte spåra numret. Kompisen fick sms som frågade vem han var, samtal som han vägrade svara på och ”hot” inlästa på mobilsvar. Jag gick mest runt och mös och tyckte att det var jättekul.

Men. För kompisens och för mina kollegors skull var det väl lika bra att erkänna efter någon vecka. När jag var hemma hos dottern hade hon några burkar kvar så jag tog med dem till jobbet, väntade tills det var mycket folk i fikarummet och sen la jag fram dem. Jag hade innan varit lite nervös och trott att de skulle gå till verbalt och fysiskt angrepp men det gick bra. Problemet löst. Alla kan andas ut.

 

 
 
 

Kommentarer
Postat av: mammakero

Det skulle inte ha hänt på min arbetsplats. Inte det att pepparkakorna går åt i rekordfart, utan att det sker utan att någon märker något. Vi har ett ordspråk om att en hungrig brevbärare är bottenlös. Vilket stämmer! I Svensson, Svensson sa alltid Allan Svenson att är magen glad är brevbäraren glad. Och det är dagsens sanning! Svarta pepparkakor, misslyckade kladdkakor och annat du vill bli av med i matväg - ge det till brevbärarna! Vet inte hur mycket jag lyckats bjuda bort och inte kastat!
Därför är din arbetsplats mer mystisk... Där gör man efterforskningar och stora undersökningar. Vilket gör det till ett mysterium som alla vill lösa!
Hahaha!!!

2018-05-08 @ 19:58:57
URL: http://mammakero.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0