Kloka ord
Kloka ord från min kloka, kloka vän och namne.
(nej, jag är inte deprimerad men detta är lysande).
Depression, kan vara känslan av att dimman rullar in. Den tjocka, trögrörliga dimman, som omger dig, uppslukar dig, får dig att tappa fotfäste och riktning. Du minns inte var du kom ifrån, du minns inte vart du är på väg.
Framför allt minns du inte varför.
Depression kan vara att förtvivlat väl veta att färgerna finns där, men inte vara förmögen att uppleva dem genom den tjocka dimslöjan.
Världen kan lik förbannat vara vacker. Den angår dig bara inte längre.
Uppmaningar om att se det vackra i tillvaron, rycka upp dig, ta en promenad - kan då bli lika missriktade som välmenande. Att då komma ihåg att ingen dimma varar för evigt, hjälper förvisso inte den som befinner sig i den just där och då, men kanske ger mod att stanna kvar lite till.
Trots att varje andetag gör så djävulskt ont. Trots att det bränner i bröstet och tårarna tagit slut. Trots att kompassnålen är trasig och hoppet om att hitta ut igen sjunker som en sten.
"There's a crack in everything .." och det är där ljuset KOMMER att sippra in. Det är därifrån dimman KOMMER att lätta. Bakom den finns färgerna kvar.
Du är inte trasig. Du är bara vilse i en väldigt, väldigt tät dimma. Väl däri känns skillnaden försumbar, men tro på den! Även när du inte ser den.
❤
(nej, jag är inte deprimerad men detta är lysande).
Depression, kan vara känslan av att dimman rullar in. Den tjocka, trögrörliga dimman, som omger dig, uppslukar dig, får dig att tappa fotfäste och riktning. Du minns inte var du kom ifrån, du minns inte vart du är på väg.
Framför allt minns du inte varför.
Depression kan vara att förtvivlat väl veta att färgerna finns där, men inte vara förmögen att uppleva dem genom den tjocka dimslöjan.
Världen kan lik förbannat vara vacker. Den angår dig bara inte längre.
Uppmaningar om att se det vackra i tillvaron, rycka upp dig, ta en promenad - kan då bli lika missriktade som välmenande. Att då komma ihåg att ingen dimma varar för evigt, hjälper förvisso inte den som befinner sig i den just där och då, men kanske ger mod att stanna kvar lite till.
Trots att varje andetag gör så djävulskt ont. Trots att det bränner i bröstet och tårarna tagit slut. Trots att kompassnålen är trasig och hoppet om att hitta ut igen sjunker som en sten.
"There's a crack in everything .." och det är där ljuset KOMMER att sippra in. Det är därifrån dimman KOMMER att lätta. Bakom den finns färgerna kvar.
Du är inte trasig. Du är bara vilse i en väldigt, väldigt tät dimma. Väl däri känns skillnaden försumbar, men tro på den! Även när du inte ser den.
❤
Hösten. Och kyla.
På sociala medier lever alla (eller i alla fall de flesta) ett lyckligt liv med välstädade hus, nybakat i frysen och glada barn. Jag kan på ett plan förstå det. Dagar när allt är mindre bra eller pest, då kanske man låter bli att lägga ut nåt? Eller i alla fall de flesta.
Jag brukar varje höst gnälla på just att hösten har kommit. Jag hatar mörkret. Jag hatar kylan. Jag försöker, trots vad många tycker och tror, låta bli att gnälla för mycket och även lite ta udden av vad jag känner. Men hösten är tuff. Inte alltid men ganska nära alltid.
Hösten är tiden jag kan bli otroligt sur över att skrapa bilen och ha hela händerna fulla av is (nä, jag har inga vantar/handskar). Hösten är tiden jag badar varje dag för det är det enda sättet jag kan bli riktigt varm. Hösten är den tiden när jag jobbar (oavsett vilket jobb jag varit på så har det alltid funkat jättebra) och sen oftast störtar rätt hem för att få vara ifred. Hösten är också den tiden när jag ibland, utan anledning, kan känna att jag bara vill vara hemma och gråta.
Jag har ju lärt känna den här sidan hos mig själv under åren som gått. Även om jag tidvis tror att det bara är Winnerbäck som förstår mig så vet jag att det vänder. Jag vet att jag blir smått manisk när ljuset kommer tillbaka. Jag vet att det går över.
Men snälla. Ge mig inga tips som: "Tänk positivt!" eller "Det är inte hur man har det, det är hur man tar det!" eller "Fyll inte livet med dagar, fyll dagarna med liv!" eller "Träna så mår du bättre!" eller liknande. Det funkar inte alltid så.
Jag brukar varje höst gnälla på just att hösten har kommit. Jag hatar mörkret. Jag hatar kylan. Jag försöker, trots vad många tycker och tror, låta bli att gnälla för mycket och även lite ta udden av vad jag känner. Men hösten är tuff. Inte alltid men ganska nära alltid.
Hösten är tiden jag kan bli otroligt sur över att skrapa bilen och ha hela händerna fulla av is (nä, jag har inga vantar/handskar). Hösten är tiden jag badar varje dag för det är det enda sättet jag kan bli riktigt varm. Hösten är den tiden när jag jobbar (oavsett vilket jobb jag varit på så har det alltid funkat jättebra) och sen oftast störtar rätt hem för att få vara ifred. Hösten är också den tiden när jag ibland, utan anledning, kan känna att jag bara vill vara hemma och gråta.
Jag har ju lärt känna den här sidan hos mig själv under åren som gått. Även om jag tidvis tror att det bara är Winnerbäck som förstår mig så vet jag att det vänder. Jag vet att jag blir smått manisk när ljuset kommer tillbaka. Jag vet att det går över.
Men snälla. Ge mig inga tips som: "Tänk positivt!" eller "Det är inte hur man har det, det är hur man tar det!" eller "Fyll inte livet med dagar, fyll dagarna med liv!" eller "Träna så mår du bättre!" eller liknande. Det funkar inte alltid så.
Höstlovet slut
När jag jobbade på anstalten hävdade jag att jag inte alls saknade loven som man har på en vanlig skola. Och det stämmer faktiskt. Jag saknade dem inte även om det så klart skulle vara skönt med en vecka ledigt lite då och då. Nu när jag är tillbaka på en vanlig skola igen har jag återgått till "skolkänslan". Den där känslan som att man inte skulle orka en dag till om inte lovet hade kommit. Så klart hade man det.
Skolan jag är på nu gillar jag jättemycket. Det känns att jag har lagom att göra, jag känner att jag hinner med och kollegor och elever är bra.
Lovet gick i lugn takt. Jag gjorde inte så mycket i början av veckan. Slappade och hade det bra.
I lördags hade i alla fall döttrarna och jag bestämt att vi skulle till Malmö. De (eller den yngre av dem speciellt) ville till Emporia för att shoppa och så blev det. Vi traskade runt i sex timmar på lördagen. Och ska jag vara ärlig är shopping min absolut sämsta gren. Jag lyckades i alla fall få köpt mig en jacka, nåt jag har behövt i mer än ett år. Och jag gnällde nog inte så jättemycket, trots allt.
Skolan jag är på nu gillar jag jättemycket. Det känns att jag har lagom att göra, jag känner att jag hinner med och kollegor och elever är bra.
Lovet gick i lugn takt. Jag gjorde inte så mycket i början av veckan. Slappade och hade det bra.
I lördags hade i alla fall döttrarna och jag bestämt att vi skulle till Malmö. De (eller den yngre av dem speciellt) ville till Emporia för att shoppa och så blev det. Vi traskade runt i sex timmar på lördagen. Och ska jag vara ärlig är shopping min absolut sämsta gren. Jag lyckades i alla fall få köpt mig en jacka, nåt jag har behövt i mer än ett år. Och jag gnällde nog inte så jättemycket, trots allt.
Väl framme på hotellet blev det sängen direkt och sen lurades jag iväg till ett annat shoppingcentrum på söndagen innan vi åkte hemåt. Men två mysiga dagar hade vi i alla fall.
