wessand

Så har knappt halva måndagen gått och redan har eleverna gjort avtryck.

 

1. När jag hade svenska med en klass läste jag en text om busskort. Allt studenter som har mer än sex kilometer fågelvägen till skolan får busskort. En av eleverna ställer då den relevanta frågan: 

- Var ligger Fågelvägen?

 

2. En av våra somaliska elever hade med sig piroger till en av våra afghanska elever förra veckan. Då talar han (afghanen) om att man inte "får" lämna tillbaka matlådan tom. Har man fått mat måste man fylla lådan med ny mat innan man lämnar tillbaka den. Hur det nu gick till slutade det med att den afghanske eleven hade med sig lunch till sin lärare (min kollega). Massa mat. När vi båda hade ätit var det mer än halva lådan kvar (en mycket stor låda). Kul! Jag har aldrig ätit afhansk mat tidigare. Ris med russin, lök (?), morötter och kött till det.

Nu blir det troligen min kollegas jobb att lägga nåt i matlådan så vår somaliska elev får tillbaka lådan. Med innehåll.

 

 

 

Huset är ju inte sålt än, trots flera försök. Det är väl bara att inse. Inte många vill bo på landet just nu.

Häromdagen var jag i alla fall där eftersom jag skulle åka till målargruppen. Eftersom jag var tidig tänkte jag passa på att ta ett bad. Jag älskar att bada men har inget badkar där jag bor just nu (men kommer få i den nya lägenheten!).

När jag kör upp mot huset ser jag att alla lampor i huset lyset. Och nu pratar vi om ALLA lampor: badrummen, köket, diskbänksbeslysningen, sovrummen, hallen, utelampan, ja, alla.

Jag blev så klart väldigt undrande. Varför skulle de lysa nu? Min förklaring till mig själv blev att mäklaren hade varit där och visat huset och glömt säga till oss, Och glömt släcka efter sig. Lite irriterad var jag men eftersom det var låst och tomt på parkeringen gick jag in i alla fall. 

 

Väl i badet slappnae jag av, läste lite. Helt plötsligt hör jag hur någon rycker i dörren (som jag tack och lov låst). Jag blev ju lite undrande och klev upp och drog en handduk runt mig och öppnade. Där stod då ett par som skulle på visning. Behöver jag säga att de sprang så fort de kunde åt andra hållet när de såg mig? Nej, det gjorde de inte men klart de undrade när ägaren öppnade i bara handduk. 

 

Nåja, jag fick kasta på mig kläder och försvinna från huset. Och jag fick mycket riktigt ett samtal av mäklaren lite senare där hon bad om ursäkt att hon glömt meddela att de skulle komma. 

Nåt fel måste det vara på mig. På allvar.

 

Jag har nu gått två fotokursen vid sidan av mitt heltidsjobb. Dessa hoppade jag på när mina studier i Svenska som andra-språk var klara. Jag tänkte att det ju kunde vara kul att läsa nåt som intresserar mig på ett privat plan. Och visst, det har varit jätteintressant, lärorikt och roligt. Men det har också tagit en hel del tid och kraft.

 

Så nu före sportlovet lovade jag mig själv två saker: Jag skulle få in min slutuppgift och jag ska aldrig plugga igen bredvid ett heltidsjobb. Det gick ju så där. Slutuppgiften kom in (och blev godkänd). Men dagen efter jag skickat in den var jag genast rastlös och av en ren slump (?) såg jag en utbildning som verkar riktigt intressant. KBT-terapeut. På distans. Genast började mitt huvud försöka övertala mig själva (hi hör ju, redan det är ju schizofrent så det räcker): "Nu är i och för sig denna utbildning på heltid också (fotokurserna var på kvartsfart) men hur jobbigt kan det vara? Ett ämne som intresserat mig mycket. Och alla barn har ju flyttat så jag har bara mig själv att tänka på, på ett sätt."

 

Nåja, vi får se vem som vinner det här slaget. Om jag hoppar på den så kanske jag kan lära mig lite om varför jag själv resonerar så korkat som jag gör. 

 

I förrgår hände det. Mitt i en match Quizkampen på mobilen. Jag kunde inte trycka svaret. Och ett svar jag kunde till på köpet. Mobilskärnen  var helt död. Eftersom det hänt förr och det brukar lösa sig med en omstart blev jag inte så orolig. Bara att starta om. Liksom. Men, det funkade inte. När jag kollade på nätet på felsökning kom jag fram till Appels helpdesk där det stod att jag skulle göra en omstart och sen "dra med fingret för återställning". Tja, om skärmen funkat så. Dah!

 

Eftersom det var ett tag sen jag säkerhetkopierade innehållet på min mobil försökte jag göra det. Men, för att klara göra det måste man trycka in sin kod på skärmen. Dah!

 

Nu har jag fått en ny mobil, det var inga problem, gick på garantin. Men jösses vad man helt plötsligt inte klarar vadagliga saker. Jag var utan i ungefär två dygn. Först tänkte jag på hur man skulle vakna på morgonen. Nu hade ju maken väckning i sin mobil, och jag har dessutom lov, men ändå. Jag har ingen väckarklocka hemma längre. Hur hade jag gjort om jag hade varit ensam och skulle ha jobbat dan efter?

 

Och när killen på Telia säger att det dröjer en dag innan jag kan få min nya mobil, då var min första tanke att ringa dottern och kolla om hon hade en gammal liggande. Men ringa? Hur då? Vi har inte ens hemtelefon längre. 

 

Alla mina "att göra-saker" ligger kalendern. Musiken jag lyssnar på när jag kör bil kör jag via Spotify i mobilen. Det tog lite tid att ställa om. Men man vande sig även där. 

 

Lite undrande blev jag dock när jag väl fick min nya telefon och började svara på wordfeudspel och annat jag har igång. Den ena kollegan hade på allvar undrat om jag mådde bra, den andra om jag levde, eftersom jag inte spelat på 48 tim. Ett tecken på att jag använder mobilen FÖR mycket?

 

Allt bra nu. Sms och bilder tagna efter slutet av nov borta men resten kvar. Och jag kan leva vidare. 

Dagens största i-landsproblem löst. 

 

 

Runt nyår hände det. Det som jag, fast jag ju vet, jag är ju inte dum, har haft svårt att förstå. Jag blev barnlös hemma. Yngsta dottern och "fosterdottern" som bott hos oss nåt år, typ, flyttade. De bodde tillsammans i yngsta dotterns rum, i samma säng (stor sådan i och för sig) hur länge som helst. 

Nu när kompisen arbetar och även dottern jobbar extra när hon kan och inte skolan stör så förstår jag mycket väl att de ville ha en egen lägenhet. Varsitt rum. Varsin säng. Och massa egentid att själva bestämma över utan föräldrar som lägger sig i (vem har inte varit sån?). 

Detta innebar så klart att maken och jag helt plötsligt blev ensamma hemma. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det än. Det kommer väl. Men: stoppar jag en cola i kylen så står den kvar tills jag vill ha den. Inte massa långa hår som ligger i duschen. Mat finns kvar. Plockar jag bort saker från bordet så är det tomt och städat när jag kommer hem. Ingen öppnar balkongdörren mitt i natten för en rökpaus, ingen börjar göra varma mackor vid två. 

I denna fas märkte vi också att lägenheten vi har; den är alldeles för stor. Och dyr. Så nu bestämde vi oss hastigt (och lustigt?) att skaffa ny. Lite förvånade blev vi när vi märkte att det skulle bli billigare att köpa en än att fixa ny hyresrätt. Så blev det. Nu har vi köpt en ny lägenhet. En liten. Tvåa. Den ligger ungefär 300 m från mitt jobb (att jämföra med när vi bodde på landet och jag hade 6 mil till jobbet, enkel väg). Inflyttning mellan 15 mars och 1 april. Det blir bra. 

Kom gärna förbi och säg hej!!!