wessand

Bilden på Venus: absolut fotoförbud... Och maken gjorde mig stolt. Han satte bara igång ett larm på museet. 

I morgon dags att åka hem igen. 

På måndagen kom dotter (dä) och hämtade oss halv fem på morgonen. Hon skulle köra oss till Landvetter. Väl där åt vi frukost och tog det lugnt. Jag var fortfarande ovetande om resmålet. När det var dags att gå till planet var det ju svårt att mörka vart vi skulle. Planet till Amsterdam! Kul, tänkte jag. 

När vi körde in mot landning pratade piloten om vädret. Samma som i Göteborg. Och regn. (Utan jacka hela veckan???) 

Väl framme på flygplatsen i Amsterdam tyckte jag maken var rörig. Han ville inte gå direkt till utgången utan letade efter en toa åt fel håll. Det tog en stund innan jag fattade att vi skulle vidare. Vi ställer oss i boardingen till Prag och står där en bra stund och väntar på att få komma ombord när maken drar iväg mig ur kön "Jag orkar inte stå i den långa kön. Kom nu." 

Jag fattar återigen ingenting förrän vi hamnade i en annan boardingkö. Nu till planet till Florens. Och det var hit resan gick. Kolhydraternas förlovade land! Pizza, pasta. Allt för mig (en god vän brukar ju säga att hon inte vet nån som äter så långt ifrån LCHF som jag). 

Möttes av 25 grader och sol. Jacka behövs inte. 

Utsikt från balkongen (börjar låta ruskigt illa kl 7 på morgonen iofs)

Jag var lite trött på maken i helgen. Han var borta både lördag och söndag och jag fick massor att göra. Hjälpa dotter (dä) med plugg och stöda och förbereda för dotters (dy) kalas på söndagen (grattis, grattis, hurra hurra till vår 19-åring!!!!). Mat. Baka. Osv. Kalaset gick, trots vår lilla lägenhet, bra. Alla fick plats (även om nån satt på golvet...). 

När folket åkt hem (de flesta) började barnen och maken prata lite kryptiskt. "Ska du säga det nu" osv. Efter det berättade maken att han och jag skulle resa bort på höstlovet och att det var dags för mig att packa. Jag fick inte veta vart så hur lätt var det att packa då? Några ledtrådar angående klimat ("som här, typ augusti-september" och "nä, du behöver ingen jacka. Varm tröja bara.") fick jag och sen hjälpte dottern mig. 

Jag är lite kluven till överraskningar. Trist, jag vet. Kontrollbehovet slår till. Jag menar, jag hade veckan planerad: plugga, keramik, måla och avsluta med Winnerbäck i Göteborg på fredagen. När maken säger att jag inte kommer hinna hem till Winnerbäck blir jag ytterligare lite ställd. Det är ju ändå biljetter som jag bokade samma sekund som de släpptes. Trots att vi då var i USA och det var mitt i natten där.

Nåja, bara att gilla läget, tänkte jag. 

Lite senare när barnen åkt och jag hade packat fick jag en överraskning till av maken. Ett Kinderegg. Som tröst för att jag skulle missa konserten. Jag var inte jättesugen men öppnade det ändå. Åt chokladen och öppnade leksaken. Min första tanke var att det var en trist leksak. Bara papper. När jag tittar lite närmre ser jag att det är två biljetter till Winnerbäck till söndagen istället. I Halmstad. Och otacksamt nog kändes hela resöverraskningen mycket roligare med ens. 

Jag är otroligt imponerad av maken som lyckats planera allt det här. Och lyckats vara tyst. Och att barnen inte sagt nåt alls! Och att maken lyckades dela på ett kinderegg, byta leksak och sätta ihop det igen med folie och allt utan att det märktes? Jösses. 

Mer kommer. 

Hade tappat min fotolust lite. Speciellt när jag bara försökte få in min avslutande uppgift till högskolan. När den väl var inskickad så kändes det lite roligare igen. Jag försöker även fota en utmaning på Instagram varje dag för att få upp lusten igen.

Hade dessutom bildvisning på jobbet i veckan. Riktigt kul. Och förvånandsvärt nervöst! Jag menar, det är ju bara mina kollegor. 50 pers som jag känner väl och tycker om, hur kan det vara nervöst. Men som sagt, riktigt kul blev det. Och även det väckte lusten lite. Fast hur smart det var att berätta att en av bilderna var tagen på ett inhängnat, inte så tillåtet ställe, och sen inse att mannen som jag inte kände igen i puliken var polis, det vet jag inte. Men han skrattade bara. 

Kanske till och med ska försöka med den största utmaningen av alla, börja gilla/uppskatta höst och vinter och få till några såna bilder. Vem vet?

(Fick förresten tillbaka högskolans fotoslutuppgift igår, med bra omdöme så nu är den helt klar)

Tänk vad lätt det är att ha fördomar mot andra människor och andra länder, kulturer osv. 

 

Tänk bara när den indiska tjejen blev våldtagen och avkastad av bussen och sen avled. Då höjdes rösterna om hur "dom" är i Indien. Det skulle nog inte bli några straff med tanke på deras kvinnosyn (dom blev för övrigt dömda till dödstraff senare). Och tänk på när det kom fram att USA avlyssnar oss. 

 

Men jag kan inte låta bli att fundera på vad andra länder tror om oss. Speciellt nu efter det stora ramaskriet i världen efter vår kartläggning av romer. Och efter att vi släpper sex grabbar som våldtagit en tjej fria. 

 

 

Vi har jobbat med personbeskrivningar i skolan ett tag nu. Eleverna får då som uppvärmning beskriva mig för att sedan beskriva någon annan.

Nu vet jag inte vad som hänt denna höst men när ena klassen beskriver mig som "social" och den andra klassen beskriver mig som "gillar att vara i naturen" så kan man ju undra hur mycket de lärt känna mig...

Vi har ett långt hårt arbete kvar detta läsår. Helt klart.