wessand

Jag vet inte men jag har nog nån existentiell kris av något slag. Jag vill göra nåt. Missförstå mig inte, jag är jättenöjd med mitt liv, med min familj, jobb, ja, allt.

Men. Igår fick jag ett mejl av en gammal jättemysig kurskamrat. Hon har precis kommit hem från en femmånaders lång resa i Thailand och Indien. Jag skulle också vilja resa. Se nya saker (och nej, då pratar jag inte om charter). Jag har länge sagt att jag vill till Indien men ändå är man på nåt sätt fast i vardagen. Jag är fullt medveten om att det är jag själv som sätter fast mig så det behöver ingen påpeka.

Nåja, ska i alla fall till Ven i helgen med ett gäng människor. Får väl vara nöjd med det lilla, antar jag. Det ska bli jättekul att träffa folket igen. Tillbaka på söndag.

Ibland, oftare och oftare faktiskt, börjar jag fundera på hur man är funtad om man flyttar mitt ut i skogen utan nån sorts möjlighet till bussar, affärer och lite liv. Just nu känns det som att mina dagar går åt att köra barn. Den ena åt ena hållet och den andra åt andra. Min enda tröst är att de flesta turerna med äldsta dottern i alla fall går till körskolan. Tänk om hon kunde ta sitt körkort snart och jag sen kunde muta henne att köra yngsta dottern ibland. I wish. 

 

Så var denna vecka slut och vi är hemma och tillbaka i vardagen igen.

Plus under veckan:
* Vädret. Så skönt att få lite riktig värme. Jag tror inte att vi hade under 30 grader nån dag.
* All inclusive. Att få frukost, lunch och middag serverad har varit skönt men det som var den riktiga fördelen var ju att det bara var att gå och hämta dricka i baren när man ville ha. Barnen har druckit cola för en hel livstid nu.
* Folket. Mycket trevligt folk har vi träffat. Både inhemsk och turister. Kyparna har hårda dagar att "skoja" med barn och ungdomar genom att lägga is innanför tröjorna på dom samt hålla alla på gott humör och mycket mer.
* Familjen. Att sitta och äta ihop, spela lite kort och ha det kul ihop. Det inträffar inte så mycket hemma i vardagen när allt skjutsande, jobb och annat kommer emellan.

Minus under veckan:
* (Skulle kunna säga att det var för varmt på nätterna, över 30 grader och helt stilla, men man får ju inte klaga på varmt väder så jag gör inte det).
* Sängarna. Jösses. De första dagarna låg jag på en säng som var stenhård och fick så klart ont i ryggen. De sista nätterna låg jag i en av bäddsofforna som hade en stång på mitten längs med. Och då var den ändå mycket bättre.
* Maten. Helt ok men så tröttsamt efter en vecka. Typ samma varje dag. Nu åt vi där inte varje måltid men tillräckligt ofta.
* Folket. Turister som inte klarar att stå i kö utan måste tränga sig är rätt trist.

* Flygresan. Att åka hem sent på kvällen, sitta i ett jättetrångt flygplan och vara trött och grinig är ingen höjdare. Men nu är det gjort.

Jag vet inte om charter egentligen är min grej. En vecka är mer än nog. Helst vill jag hyra bil eller på nåt sätt komma runt och kolla lite. Det var det ovanligt lite den här resan. Kan bero på att vi styrdes rätt mycket av barnen, de var helnöjda med att ligga vid poolen och stranden.

Sista kvällen i Turkiet var det match mot Kroatien. Vi orkade inte gå nånstans utan satt vid baren och tittade på matchen. Alla anställda var mycket engagerade. Den stackars bartendern sprang som en galning fram och tillbaka för att serva alla törstande turister samtidigt som han ville se TV-n.

När Kroatien gjorde första målet (i förlängning) blev det mycket tyst men när sedan Turkiet kvitterade bara nån minut före matchslut blev de helt galna. De hoppade i poolen med kläderna på och när Turkiet sedan vunnit på staffar började de dansa på bardisken och sjunga och skråla. Riktigt kul att se.

På natten tutades det från moppar och bilar och det var ett ordentligt firande.

Jag brukar inte förbjuda mina barn att göra vissa saker. Vill de åka till kompisar så får dom det. Vill dom åka in till stan eller Liseberg så får dom det. I alla fall 19 gånger av 20.

Idag kom äldsta dottern hem och berättade att hennes kompisar ville åka iväg ikväll. Det ville inte dottern. Kompisarna har försökt att övertala henne via telefon och efter sista samtalet kom hon lätt frustrerad ut till mig och frågade om jag inte kunde förbjuda henne att åka iväg. Visst, det kunde jag väl göra för att underlätta för henne om hon vill det. Men nu har hon börjat fråga varför hon inte får åka (hallå eller?) så jag får sitta och komma på argument som jag inte har för att hon ska få stanna hemma. Livet i vår familj i ett litet nötskal. Men det är väl utvecklande för mina argumentationskunskaper, antar jag.

Har gått och varit irriterad på grannens hundar en längre tid men har jag gjort nåt åt det? Nej.

De står i hundgård hela dygnet och en av dom får sina skällryck och skäller så vi vaknar (om vi sover) så mina massagekunder hoppar ur bänken av chocken, så jag blir allmänt galen.

Jag har tänkt att prata med dom när jag har sett dom ute men vi har lyckats gå om varandra under en längre tid så följaktligen vet de inte hur mycket hundarna hörs till oss. Hundarna står bakom deras stall så jag tvivlar på att dom hör så mycket av det själva.

Idag, min första lediga dag, började de skälla kvart i sex och sen höll dom på till kl sju, då gav jag upp. Jag stormade upp och ringde till grannen, inget svar. Det slutade med att jag skickade ett mejl. Det känns ju lite så där bra men nu måste de bli tysta. Innan jag blir galen på allvar.

Det jag retar mig på mest är mig själv som inte sett till att jag pratat med grannarna för länge sen. Då kanske det hade varit över nu.

Äntligen sommarlov. Är hemma från folkhögskoledagarna som jag tycker var ovanligt bra. Igår hade vi en fantastiskt bra föreläsare som pratade om hedersrelaterat våld och kulturkrockar. Idag gick vi igenom utvärderingar och kollade på vad vi kan jobba på att förbättra tills nästa år. Känns bra.

Igår kväll var det ju så klart mest fotboll i huvudet på många av kollegorna (som vanligt). De hade laddat upp med storbild, tröjor och öl... Före matchen hade festkommitén en fotbollstävling där de skulle ta fram de fem som de trodde skulle veta mest om fotboll. Jag trodde knappt mina öron när de ropade upp mitt namn som nr fem. Jag fick inga poäng heller, så klart. Å vann med 5 mot 1. När jag sedan "skällde" lite på L så sa han att han trodde att jag var duktig på fotboll eftersom jag alltid pratar om IFK. Han hade inte fattat att mitt IFK-prat främst var som motvikt för alla fanatiska Elfsborgare på jobbet.

Sa hejdå till C idag. Vi bestämde att jag skulle åka och hälsa på henne i Falun i höst. Men vad tomt det kommer att bli!

Nu är det sommarlov! Yes! Ibland får man vad man förtjänar!

Dags igen. Inför varje sommarlov slutar vi med ett par dagar på en folkhögskola. Det kommer föreläsare, vi utvärderar året som gått och har det trevligt ihop. I år antar jag att ingen har missat att Sverige spelar sin första match just idag och är det nåt som de flesta av mina kollegor lever för så är det fotboll. Igår satt dom och pratade om storbildsskärm och hur vi kunde ordna att vi fick nåt att äta i halvlek. Det pratades inte speciellt mycket om varken föreläsare eller utvärderingar. Det är inte så svårt att se vad som är viktigast för dom.

Också som vanligt sitter jag här med blandade känslor. Att få sommarlov är ju kanonskönt. Verkligen. Men samtidigt vet jag att jag kommer att få lite separationsångest över att inte träffa några av dom på så lång tid. För att inte prata om C som inte ska jobba nästa läsår. Henne träffar jag ju inte förrän jag åker upp till hennes nya stad på höstlovet.

Så, nu var det dags igen. Eleverna har slutat och jag sitter här med mycket blandade känslor. Självklart kommer jag sakna dom men samtidigt vill jag ju att de ska vidare. Inte sitta på IV hela livet.

Solen sken, som vanligt, under mina år på den skolan har det inte regnat en enda gång. Jag fick lite kramar av eleverna och även ett litet speciellt minne som nu står vid mitt skrivbord.

Jag önskar er ett stort lycka till!

Förr när jag skulle träffa min mamma eller syster lärde jag mig rätt snabbt att de hade en speciell klocka. Skulle vi träffas kl 12 så var de där kvart i. Det innebar att de tyckte att jag var sen när jag kom kl 12. Det här lärde jag mig så efter ett tag var jag också där kvart i.

Det här sitter fortfarande i. Jag är i princip aldrig sen. Klart det kan bli så nångång men mycket, mycket sällan. Jag tycker att det är rätt oartigt att vara sen. Varför skulle min tid vara viktigare än den som väntar på mig? Vad för rätt har jag att ta deras tid hur som helst?

Nu har jag ändå några i mitt liv som alltid, och jag menar alltid, kommer försent. Varför ska jag stå och vänta på dom varje gång? Ska jag lära mig tålamod eller är det för att jag ska få fler gråa hår? Är det för att de alltid har blivit försenade av anledningar som ligger utanför deras förskyllan eller är det för att jag ska få högt blodtryck? Är det för att jag ska lära mig att koppla av i nuet eller är de utskickade för att lära mig nåt annat? Ingen aning men irriterad blir jag.

Brukar alltid ge mina kollegor den här varje år och dessutom läsa den för mina elever men nu inföll ju första juni på en söndag så, håll till godo! Första gången jag ramlade över den var när vi städade ut mormors lägenhet när hon skulle flytta till hemmet. Jag tog hand om den handskrivna lappen som hon hade på insidan av ett köksskåp och nu har den följt med mig sen dess.

1 juni