Matematk
Jag vet, man ska inte skratta åt elever. Och det gjorde vi inte heller kollegan och jag, även om det var nära.
Eftersom ena matteläraren var sjuk var jag med på en mattelektion idag (vi brukar försöka vara två på vissa lektioner). Läraren gick igenom vinklar på tavlan. Hon ritade upp en rät vinkel och eleverna visste att en sån är 90 grader. Hon ritade upp en rak vinkel, eleverna visste att den var 180 grader. Och till sist, ett helt varv, som ju är 360 grader.
En elev lyssnar aktivt och säger sedan:
-Det är ju nästan som matte det här!
Tja, en insikt så god som någon.
Eftersom ena matteläraren var sjuk var jag med på en mattelektion idag (vi brukar försöka vara två på vissa lektioner). Läraren gick igenom vinklar på tavlan. Hon ritade upp en rät vinkel och eleverna visste att en sån är 90 grader. Hon ritade upp en rak vinkel, eleverna visste att den var 180 grader. Och till sist, ett helt varv, som ju är 360 grader.
En elev lyssnar aktivt och säger sedan:
-Det är ju nästan som matte det här!
Tja, en insikt så god som någon.
Sås
Jag är helt klart en såsperson. Jag älskar sås. En måltid utan sås är en kass måltid. Gärna med ris eller pasta till. Kött, lite överflödigt, enligt mig. Detta helt till motsats till maken. En måltid med en köttbit och lite sallad är för honom höjden av lycka. (Bara ytterligare en sak som gör oss jätteolika.)
Jag är ju dessutom riktigt kass på att laga mat. Om man då bortser från de ... fem? rätterna som jag brukar göra om och om igen. Ibland brukar jag titta på barnen och vara imponerad över att de överhuvudtaget lever. Och utan näringsbrist.
Men nu för några veckor sen hände det. Nu har jag ÄNTLIGEN kommit på världens bästa recept på varm sås (en kall god kan jag sen några år). Min lycka är gjord!
Nästan så jag kan börja bjuda hem folk.
Jag är ju dessutom riktigt kass på att laga mat. Om man då bortser från de ... fem? rätterna som jag brukar göra om och om igen. Ibland brukar jag titta på barnen och vara imponerad över att de överhuvudtaget lever. Och utan näringsbrist.
Men nu för några veckor sen hände det. Nu har jag ÄNTLIGEN kommit på världens bästa recept på varm sås (en kall god kan jag sen några år). Min lycka är gjord!
Nästan så jag kan börja bjuda hem folk.
Winnerbäck!
Efter härliga dagar i Florens var det vardag igen. Rätt skönt dock att komma tillbaka till sin egna säng. Och så blev det söndag och dags för Halmstad och Winnerbäck. När vi kom in blev jag glad. Jag var rädd att det skulle vara stort och opersonligt med tanke på att konserten skulle vara i en stor ishall men de hade stängt av bitar så det kändes rätt litet och mysigt.
Konserten var fruktansvärt bra, han sjöng lite annorlunda mot tidigare. Mer öppet och lite hest. En av de gamla låtarna (Mareld, brukar inte vara nån av mina favoriter) sjöng han så naket och starkt att jag fick ont i hjärtat. Kanske en av anledningarna att Markus Larsson i Aftonbladet skrev att "Det var som att lyssna på en depression. Jämfört med kvällens version av "Mareld" känns liemannen som Lasse Kronér.". Humor tyckte jag.
Sen blev det lite ljusare men bra, bra, bra! Två timmar lycka!
Inte blev det sämre över att han kastade ut sitt plektrum till mig efter sista låten. Det ska ramas in och sättas upp! Det är som dotter (dy) svarade på sms-et jag skickat till barnen: "ååååh tänk att lasses svettiga händer har hållt i det! lyckost dig!"
Får jag, får jag, får jag???
Nu när Halloween, (snart) Allhelgonna och höstlovet är slut, får jag plocka fram julgrejerna då? Jag behöver inte ta tomtar och annat, de får gärna vänta ett bra tag. Men ljusstakar, stjärnor och den fruktansvärt fula plastgranen?
Ljus! Och glitter!
Snälla!
