wessand

Jag är ingen skräckfilmfantast men kom idag att tänka på den första skräckfilmen jag nånsin såg, det var under mellanstadietiden nångång. Det var hemma hos Bernt, hans mamma var väldigt.... omsorgsfull (?) och talade gärna om för Bernt att han borde sätta på sig strumpor eftersom han frös om fötterna. Hon lät oss också sitta där och titta på video, han var en av de första i mitt umgänge som hade video, men jag tror inte lilla mamsen förstod vad det var för film vi tittade på den gången.

Filmen hette Den krypande hämnaren. Den handlade om en man som kom hem från en resa i rymden och blivit förvandlad, han ger sig ut på stan och tar död på folk samtidigt som han smälter mer och mer. Ja, den var väl lika bra som den låter, antar jag. Jag var i alla fall livrädd, vågade knappt cykla genom skogen under en lång tid. Men när man tänker efter, om nu en krypande hämnare skulle vara på jakt efter folk, inte gömmer han sig i en öde skog då.

Jag är lite sugen på att se filmen igen. Risken är väl att jag skulle skämmas ihjäl över att jag tyckte den var äcklig.

Här har det hänt lite intressanta (och helt ointressanta) saker de senaste dagarna.

Jag har:

1. haft huvudvärk i tre dagar, troligen för att jag inte dricker kaffe när jag är ledig.

2. insett att yngsta dotterns dansuppvisning krockar med det enda jag har bokat in i december överhuvudtaget. Det blir svårt att försöka flytta de 13 pers som kommer till mig men jag ska försöka.

3. hittat personen som ska begrava mig när jag dör och fått honom att tumma på det.

4. varit med när min kompis träffade sin pappa igen efter rätt lång tid.

5. stressat runt så mycket så jag inte har hunnit med nån höstdepression, vilket ju är perfekt.

6. inte ens börjat med julklapparna när vännen och grannen redan nästan är klar.

Jag har problem med ord. Ibland (rätt ofta) hittar jag inte rätt ord. Jag har på skoj gått runt och sagt att jag nog lider av afasi-light men jag börjar undra om det inte ligger några uns av sanning i det.
Skulle idag skicka några välmenande ord till en bekant som har det tufft men det blev bara blaha-blaha och det är inte första gången.

Man tycker ju att en svensklärare borde ha bättre koll på vad hon ska säga men nej, tydligen inte.

I svenska språket finns ju några uttryck och talesätt som inte alltid är så logiska. För några år sen var det ett tv-program med Adam Alsing där han frågade barn om fortsättningen på olika talesätt. Ett började Adam: Man ska inte kasta sten när man sitter i....
En kille svarar då blixtsnabbt: Bastun!
Helt lysande. Det är det vi brukar använda här hemma sen dess.

Ett ordspråk söstra mi har ändrat lite grand är: Den som gapar efter mycket faller ofta själv däri.
Det har vi använt under rätt lång tid. En dag kom äldsta dottern hem och sa nåt om att: Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.
Jag hävdade att hon hade fel och sa att hon skulle ringa moster om hon inte litade på mig. Hon ringer mostern och säger: Den som gapar efter mycket? Mostern svarar då: Fallar ofta själv däri.
Inte alltid lätt att vara barn i det här huset.

En elev idag berättade att hon fastnat med lillfingret under ett stort skåp som ramlat ner (eller om hon skulle flytta det?). Fingret är nu brutet på två ställen och bandagerat.

Hur som helst satt hon fast under skåpet och ropar på sin mamma att komma och hjälpa henne. Mamman svarar då: "Vill du något får du komma hit".

När hon berättade det insåg jag att det var troligen precis vad jag också skulle sagt. Eleven blev inte så mycket gladare när jag började gapskratta.

Hemma igen. Har på några dagar inte haft nån dator och ingen TV. Det känns helt ok, det som känns lite konstigt är att  inte ha fått någon information om vad som händer i världen. Det är nästan så jorden hade kunnat gå under utan att man hade hört nåt. Fast uppenbarligen har jag inte missat så mycket, trots allt. Om man inte räknar en hel del bloggläsande att ta igen, vill säga. Lika bra att kavla upp ärmarna och sätta igång direkt.