wessand

Idag för tretton år sen föddes du, min yngsta dotter. Det känns både som igår och som evigheter sen. Jag har svårt att förstå att jag har haft ett liv utan dig. Första tiden på Sahlgrenska blev omtumlande. Du fick en infektion och hade väldigt lågt värde på dina trombocyter. Du med dina dryga 4 kg fick ligga på prematuren med de förtidigt födda. I baljan bredvid dig låg ett tvillingpar som vägde 1 kg var. Antibiotika fick du i dig via en slang i huvudet.

När du var riktigt liten var du så lugn. Du skrek nästan aldrig men när du gjorde det lät det som "nää". Det fick en dam i stan en gång att vända sig om och säga "Vad duktig hon är, kan hon redan prata?". Då var du tre månader.

När du började röra på dig var lugnet över. Du vandrade upp för stegen till vinden när du var åtta månader, på dagis fick de vända på handtagen för om du kände för att gå ut, så gick du ut. Du har alltid varit egensinnig. Du vet vad du vill och ser på ett eller annat sätt till att få det.

När Astrid Lindgren dog ringde du runt till dina kompisar och bjöd in dom till en Astrid Lindgrenfest. De skulle vara utklädda och allt skulle ha Lindgrentema. Det var bara det att du inte frågade mig eller din pappa först. Så efter att ha ställts inför fullbordat faktum var det ju bara att förbereda festen.

Den första tiden på dagis var du inte helt förtjust. Du var lite avvaktande men "adopterade" städerskan R och gick bakom henne i två dagar med en egen sopborste, sen var det fullt ös igen. Du har alltid haft en tendens att lita på folk.

När vi var på Mallorca när du var runt 8 månader brukade du krypa runt till folk och le till dom för att få lite uppmärksamhet. Spanjorerna smalt. Svenskarna var mer hårdflörtade.

Du har alltid levt i din egen värld. När du var liten kunde du gå fram till främmande personer och ställa dig och lyssna på vad de sa till varandra. Du brukade också försvinna på små egna promenader, det gällde att ha ögonen på dig hela tiden. När vi skulle till Eurodisney när du var 4-5 år blev min vän P helt hysterisk. Hon sa "Ska yngsta dottern följa med?? Henne måste du ha i band!!". Hon var rädd att du skulle försvinna.

Försvann var precis det du gjorde i Kållereds köpcentrum, då var du strax över året. Vi var och handlade skor till storasyster. Mormor, moster och jag var alla lika övertygade att någon av oss hade koll på dig men helt plötsligt var du borta.  Vi började springa omkring och leta, moster hittade dig till slut en trappa upp hand i hand med en dam som såg väldigt förvirrad ut. Hon hade hittat dig och visste inte vad hon skulle göra. Du såg dock rätt nöjd ut. Fortfarande när jag tänker på att du åkte rulltrappan upp själv när du så nyligen lärt dig gå blir jag kallsvettig. Vad som helst hade kunnat hända. Din skyddsängel har jobbat på bra under åren.

När du fastnade i dina tankar kunde man säga vad som helst i din närhet utan att du hörde. Vi hade mycket väl kunnat sitta och prata om vad vi skulle köpa till dig i julklapp utan att du uppmärksammade det.

Åren gick, du började skolan. Du har även provat på mängder med olika fritidsintressen, till exempel ridning, teater och piano men det var inte förrän du började med bågskytte som du hittade nåt du riktigt gillade. Du är jätteduktig, har varit med i SM flera gånger med en mycket hedrande femteplacering som bäst och alltid i topp tio. Nu verkar du dock ha lagt bågen på hyllan och koncentrerar dig på dansen och pratar även om att testa basket.

Lite otur har du dock haft. När du var mindre fick du en del öroninflammationer. Att få i dig medicin var inte det lättaste. Ett sätt var att mosa tabletten, lägga den på en sked med lite sylt, in med skeden i munnen och sen en marinerad vitlöksklyfta. Det tyckte du var ok. Låter som barnmisshandel i mina öron.

När vi var i Spanien en sommar ramlade du baklänges i en stentrappa och fick åka in och sy. När jag satt där med dig och såg hur de rakade bort håret och rensade rent under skinnet för att kontrollera att inte skallbenet var skadat var det första gången jag varit riktigt nära att svimma.

Nu när vi var i USA i vintras blev du också riktigt dålig. Feber och varken åt eller drack på flera dagar. Vi var nära sjukhusbesök då också men det vände dagen före sjukvårdsupplysningen tyckte vi skulle åka in.

Idag blir du 13 år och vi ska precis in och sjunga för dig. Du är inte min lilla bebis längre. Eller jo, du kommer alltid vara min lilla bebis! Jag älskar dig och önskar dig en underbar dag! Stort grattis!