Att begrava sin pappa.
Det är verkligen sant det där att "i nöden prövas vännen". Direkt när jag smsade till några att pappa gått bort svarade många, vilket kanske inte är så oväntat. En av mina närmsta vänner, Å, ringde direkt och pratade och jag fick ösa ur mig.
Men sedan dagar efter hörde flera av sig igen via sms, mess eller på annat sätt. Ett litet "tänker på dig" gör underverk ska du veta, Anetti. Fler har också hört av sig.
På jobbet har de också varit helt fantastiska. Både kollegor och klienter. Oväntat och snällt. Det är som Winnerbäck skriver "Det mörker du ser gör att stjärnorna märks lite mer." Tack!
En jobbig dag förstår jag...
Tungt att ta farväl av sin pappa...
Men fint att känna att man har omtänksamma vänner ❤️
Det är när livet blir jobbigt som man ser vem/vilka som man verkligen har ❤️
Ta hand om dig!
Stor kram ❤️
Stor kram även här i bloggen!!!
Mina båda föräldrar lever, mamma har Altheimers och är egentligen borta redan, hon är inte alls som hon brukade vara. Min far har slutat ringa mej. När jag behövde honom som mest. Vet hur det känns när vänner inte ringer och när de SMSar så känns det som ett enda stort OCH?? Det är i dessa lägen, eller som när maken blev sjuk, att folk inte ringde. Så jäkla ensam jag kände mej! Makens underbara mamma missade vi (jag och yngsta dottern). Makens pappa var vi hela familjen till begravningen. Yngsta dottern spelade i kyrkan och allt var vackert. Maken brukar säja att han är föräldralös. Nu säjer jag det oxå. Sist sa jag det till min far när jag ringde honom på hans födelsedag nu i januari. Sist jag ringde honom var till fars dag.
Att mista en förälder är mer naturligt än att förlora ett barn, men det är tillräckligt nära och jobbigt att livet ställs på en konstig ända. Hur relationen än varit i livet, så är det jobbigt att inte ha en förälder att ringa åtminstone ibland. Nu vet jag inte hur din kontakt med någon av dina föräldrar har varit. Jag vet bara hur jag känner det nu och hur maken berättar om känslan att vara föräldralös är.
Det är inte något man förstår förrän man är där. Det är inte en situation som man kan komma undan. Jag har aldrig haft en bra relation till varken min mamma eller till min pappa. Men maken har haft en fantastisk mamma, som även varit en mamma till mej. Det jobbiga är att makens situation har även påverkat sorgen efter svärmor/mor. För hon var hela våra familjers spindel eller nav. Nu hänger allt på oss. Vilket är en skrämmande tanke. Kommer vi att klara det?
Kanske känns det som vissa lämnar en i sticket. Så kände i alla fall jag då de som jag trodde hårdast på (som min far) lämnade mej ensam. Då sa mina fina flickor, att han kanske inte kan hantera situationen själv. Han kanske är så himla knäckt av allt som hänt, att han inte KAN ringa mej.
Nu menar inte jag att de som inte stöttat dej är i samma situation, jag bara babblar och så kan jag inte sluta tänka.
Kära vän! Vi har träffats en gång, det räckte för att vara glad över att du fanns. Det är jobbigt att ställa sitt liv på ända - byta jobb, byta bostad, barnen flyttar hemifrån och får egna barn och föräldrarna dör. Låt oss ta varandras händer och gå tillsammans över de jobbiga delarna av vår livsväg.
Här har du min hand! Kram!
Halkade in här från mammakero. Ibland kan man kana till bra sidor.
Tråkigt med din pappa men fina minnen för ett sista avsked. Begravningar är något väldigt känslofyllt som inte går annat än att upplevas. Sänder en varm kram!
Lycka till med köket.
/P
