wessand

Okej, det sista om USA (förutom bilder men det kan dröja. Har åkt till landet och inte ens tömt kameran).

Min LA-vän M hävdar att USA är världens största U-land. Jag kan inte riktigt säga emot. Han har dessutom bott här i ... snart 20 år? Så han vet.

Om man bortser från helt uppenbara sjuka saker som noll anställningstrygghet, praktiskt taget obefintligt semester och ett socialt skyddsnät som har fler hål än skydd, så tänkte jag mer gå in på saker jag själv upplevt.

Nätet och mottagningen var för det mesta helt kass, Helt klart hade vi bättre wifi i Sri lanka. Fanns där ett tak så fanns det wifi (tak inte alltid nödvändigt).

Det finns inga brunnar i gatorna (i LA). Vatten flödar vid regn. Flödar!

Inget kortvänligt land. Ingen betalar jättegärna med kort.

Om du tänker tanka. Betala i förväg. Så, in och betala 40 dollar till kassören. Sen om du behöver mer, in och betala (ite till i förskott) igen. Av nån outgrundlig anledning tyckte maken detta var kanon.

Dåliga vägar. Jag kan förstå att man har betongvägar i LA med tanke på trafiken men vägarna var dåligt skötta överhuvudtaget. Och de stackars asfaltsläggarna. De jobbade på vägen i 37,5 graders värme och stekande sol på det.

Landet som älskar sopor. Kan man packa in nåt i plast så gör man det. Varför inte packa in varje engångsmugg i plast?
Sugrör till allt! Beställ en vatten eller cola eller nåt. Självklart får du ett pappinslaget sugrör till din dricka.

På ett ställe vi var, lämnade några sin bil igång med ac när de gick in och handlade.

En stor generalisering, jag förstår det. Men: de förstår inte ironi. Skoja och det faller platt till marken.

Men så otroligt hjälpsamma! När vi åkte lokalbuss, vi fick så många tips och goda råd (alla stämde inte med varandra men ändå). Hjälpsam är bara förnamnet.

Småpratar gärna på ett ytligt plan, sägs det. Men vi hade mycket trevliga samtal med en övervintrad hippie i SF, ett sportsamtal med ett jättefan till Giants och annat folk på barer och i affärer.

Toaletter, ja jösses vad bra de var. Överallt. Rena. Lättillgängliga. Och gratis.

En dag kom vi körandes precis efter en bil voltat av vägen. Oj! Massa bilar stannade för att hjälpa till. Väldigt imponerande. Vi som svenskar stannade dock inte så vi vet inte hur det slutade...

Efter denna resa har jag fått hopp om livet efter mänskligheten. Träden som är över 2000 år. Bergen. Den starka obändiga naturen. Naturen kommer vinna!

Han (LA-vännen M) säger förutom att USA är världens rikaste u-land, också att det är landet han älskar.
Och så känner jag med. Ett rikt u-land, vet inte om jag hade velat bo där. Men gillar det, jo på nåt skevt sätt.

Så. Nu återgår min blogg att åter igen bli en vanlig halvtrist vardagsberättelse om en vanlig halvtrist Åsa.
Och med garanterat kortare och mer sällsynta inlägg.