Deckare
Men.
Just nu lyssnar jag på den mest klichéfyllda deckare jag nånsin läst. Den heter Vredens tid och är skriven av Stefan Tegenfalk. Dessutom känns det som en hel del är snott från Milleniumtriologin (en av huvudpersonerna, en liten tunn tjej som klarar det mesta).
Varför måste alla hackers vara sunkiga killar i skitiga t-tröjor i lägenheter fyllda av pizzakartonger och odiskad disk? Ska jag nångång skriva en bok om en datahacker ska den personen få vara mycket prydlig med välstädat hem, radhus och hela kittet.
Finns verkligen den polis som kommer in i ett hus, hittar en person mördad av en golfklubba och då säger "Det kan man säga var ett "hole in one""?
Hur många gånger kan man beskriva hur en av huvudpersonerna (samma som ovan) biter sig i underläppen utan att det blir tjatigt?
Varför måste huvudpersonen, kriminalkommisarien, vara en lite äldre man som har dålig hälsa och rätt svårt att fungera socialt med kollegorna?
Så vad gör jag då? Slutar jag lyssna? Nej. Den funkar som tidsfördriv. Risken är att jag kommer lyssna på bok nr 2 i denna serie också då den finns hemma.
Så vad har jag lärt mig av detta? Gnälla kan jag, men göra nåt åt det? Nä, knappast.
Då får du skylla dej själv att du lyssnar ;-)
Ha en riktigt mysig kväll! (med eller utan ljudbok)
Kram
Har du lyssnat på Camilla Läckbergs böcker, jag gillar dem skarpt för att dem inte är så krångliga och enkla med spänning i ett vardagligt liv.
Hon beskriver inte allt i detaljer vilket jag tycker är så Boring... I det lilla vita huset med röda knutor satt en svart katt i fönstret, bakom katten hängde röda gardiner på den röda gardinen fanns det en fläck ect ect...Ur tråkigt :-)
Jag gillade Camillas sjöjungfrun, den var intressant att lyssna på. Jag tycker även mkt om Liza Marklunds böcker... Gömda och de andra som är efter. Gripande böcker !
Ha det gott kramiz pia
HAHAHA!! Jag gjorde som du, läste hela boken och irriterade mej varje gång författaren skrev "Hunnen så långt..." Tillslut bestämde jag mej för att räkna hur ofta det kom (konstigt nog var 4e sida ungefär, det kändes oftare). Det var inte en deckare utan en tantsnuskbok från en pressbyrå.
Vartenda ord författaren skrivit läste jag och sen hamnade boken i soppåsen...
