wessand

När jag var ungefär 14 år så fick jag min första husgud. Det var Ulf Lundell. Efter dess var jag på gränsen till manisk när det gäller Lundells musik. Jag andades, åt och levde hans texter och musik. Det höll i sig många många år. Nu tycker jag att han tyvärr har tappat lite. Dom senaste skivorna har inte varit så mycket att hänga i granen. Med ett undantag. Den senaste, Omaha. Den verkar kunna bli mycket bra. Jag hoppas det. Håller på att lyssna in mig på den.
Det gick så långt att jag läste hans böcker om och om igen. Det var dock inte så ansträngade. Dom är bra. Jag fick också en tavla av min make en jul som Lundell gjort. Maken berättade att han ringde runt till gallerier för att fråga om dom hade en Lundelltavla. Han fick tag på en och sa i telefon att han ville ha det. Mannen på galleriet blev väldigt förbryllad och frågade om han inte ville se den innan men det spelade ingen större roll.

Nu har jag sen några år fått en ny husgud. Lars Winnerbäck. Han kröp närmare och närmare Lundell för att till slut kliva förbi.

Ett program  om honom visades på TV ikväll. Jag visste inte egentligen om jag ville se programmet. Min fantasibild om Winnerbäck ville jag inte ha ändrad. Jag inser ju själv att han inte är som min bild av honom men jag ville nog inte veta. Jag ville ha min bild kvar. Nu är programmet slut och självklart tittade jag. Hur skulle jag kunna låta bli? Och dra på trissor. Han sjönk inte från min piedestal. Han sitter kvar, han (som dom säger i Idol) sitter säkert. Hans texter, hans musik. Det bästa.