Döden
Jag påminns om döden runt mig hela tiden just nu. Inte nära, tack och lov, men tillräckligt för att få tankarna att börja vandra. Jag hör om folk som dör alltför unga i stroke och cancer. De tre sista böckerna jag har läst har också haft lite av tema döden och hur det är att vara den som blir kvar. (Läs Mustafa Cans bok Tätt intill dagarna om ni inte gjort det redan).
Det här har gjort mig lite paranoid. Hur gör man om man blir kvar? I dag vaknade jag av makens snarkande som i vanliga fall gör mig smått galen. Nu funderade jag på hur det skulle vara att vakna ensam morgon efter morgon. Jag vill inte bli kvar!
Jag har skrivit ner hur jag vill ha det när jag dött, allt är klart utan var jag ska ligga vilket i sig är ett rätt stort tankeproblem. Eftersom jag gått ur Svenska kyrkan är kyrkogård inte ett alternativ. Det var det ju inte innan heller. Jag har inget emot varken kyrka eller kyrkogårdar, bara alla trångsynta präster som jobbar här i trakten med sina kränkande kvinnoprästtankar och helvetespredikningar.
Det kan tyckas lite makabert att sitta och skriva ner om sin egen begravning men döden i sig skrämmer mig inte, inte för fem öre. Jag jobbar ju för sjutton med den varje vecka. Jag vill bara inte att han kommer än på länge. Jag är inte klar. Jag vill göra massor mer och gärna ihop med barn och maken. Jag försöker tänka som Mark Levengood: Jag tror på ett liv före döden.
Jag vill leva mitt liv ordentligt innan livet tar död på mig. För så är det väl? Det är inte döden som kommer och tar oss, det är livet som bryter ner oss med sjukdomar, sorger och ålder, så döden kommer. Men inte än! En smart tjej i min närhet sa det så bra, eller hur? "Döden är nog något som jag tror, helt ärligt kommer överträffa våra förväntningar. När vi väl är där... Jag menar inte att den är något att längta till, men jag tror heller inte att vi ska underskatta den. Som vi ofta gör. Vi kallar den orättvis, smärtsam. För många är den nog en stor befrielse... Ett slut på något men ändå en början på nytt."
Tänk om jag varit så klok när jag var ung.
Du tänker så sunt om döden...Den skräck du känner inför att bli lämnad, är inget jämfört med att bli det! Det är en ohygglig sorg...
men för min del blev döden en befriare också...
inget mer ont kunda drabba honom mer, inget mer lidande...
Allt ha sin tid! Gläd dig åt allt du har, sörj inte det du inte har!
Igår, var första gången på månader som jag kände att glädjen nådde mina ögon när jag skrattade!
Vilken befrielse... jag är på väg tillbaka till livet!
Kram och tack för att Du finns!
Hej...
Många kloka ord! Jag håller med Levengood där, att det finns ju ett liv före döden, så har jag inte formulerat det förut men han har ju rätt!
Jodu, min kära far är rolig han =)
