Vardagen
Så har det gått ytterligare några veckor. Jag har haft sjukt mycket att göra på jobbet. Så är det ju alltid precis före sommarlov men eftersom jag även erbjudit mig att jobba på sommarskolan blev det lite ytterligare. Sommarskolan har för övrigt varit jätterolig att jobba på. Ett gäng (nio) motiverade elever som kommit plikttroget varje dag. Och vill lära. Men ska jag vara ärlig så tycker jag att det är skönt att den närmar sig sitt slut. I morgon, onsdag, är sista dagen. Och jag vet att eleverna tycker detsamma!
Midsommar firades hos goda vänner. Äldsta dottern med sambo var med, tyvärr skulle yngsta dottern jobba och packa inför sin flytt så hon blev hemma. En härlig kväll blev det. Och som vanligt kände jag lite av midsommarnattens vemod.
Och igår var det då dags att flytta dottern. Hämta möbler på "landet" (en granne hjälpte till som tur var), köra till Borås, lämna i nya lägenheten (kompisar till dottern hjälpte till där). Åka till gamla lägenheten och hämta säng som skulle köras till annan lägenhet för byte till två andra sängar. Helt slut var jag när jag kom hem men fint verkar det bli.
Midsommar firades hos goda vänner. Äldsta dottern med sambo var med, tyvärr skulle yngsta dottern jobba och packa inför sin flytt så hon blev hemma. En härlig kväll blev det. Och som vanligt kände jag lite av midsommarnattens vemod.
Och igår var det då dags att flytta dottern. Hämta möbler på "landet" (en granne hjälpte till som tur var), köra till Borås, lämna i nya lägenheten (kompisar till dottern hjälpte till där). Åka till gamla lägenheten och hämta säng som skulle köras till annan lägenhet för byte till två andra sängar. Helt slut var jag när jag kom hem men fint verkar det bli.
Studenten
Så igår var det dags. Dotter (dy) tog studenten. Äntligen!!! (skrek hennes hjärta).
Det blev en bra dag. Folk kom och gick mest hela dagen. Moa nöjd. Jag nöjd.
Trevliga kompisar, släkt och vänner. Kan man begära mer?
Love you!
Fucking jävla cancer
Förra fredagen fick jag ett besked från en vän till mig. Hon, som har gått igenom massa behandlingar mot sin cancer, hade precis fått reda på att hennes cancer nu var obotlig. Efter flera års kämpande skulle det inte gå att göra nåt mer. När jag fick beskedet var jag i Ullared med äldsta dottern för att köpa studentgrejer till yngsta dottern. Luften gick ur mig totalt. Hur meningsfullt känns det att köpa papptallrikar med svenska flaggan på när C fått detta besked?
Jag lärde känna C på Lunarstorm. Denna sida som var så inne, och sen så ute, långt före Facebooks tid. Jag är inte ens säker på att man verkligen kunde lära känna folk på den sidan, men jag lyckades. Två vänner fick jag under den tiden. C och M (de kände för övrigt varandra också).
När jag fick beskedet mejlade jag henne. Jag visste ju att hon skulle på Håkan Hellström på Ullevi på lördag, det var typ nästan det enda hon skrev om hela våren. Om jag är fantatisk Winnerbäckfan så är hon Hellström, lika allvarligt. Jag frågade om hon hade lust med en fika före konserten men hon svarade att det inte fanns nån ork till det. Hennes kraftigaste ansträngingar gick till att klara hennes yngsta dotters student på tisdagen. Hon hade också pratat med läkaren för att få ett intyg att se Håkan från någon sorts specialplats som de som är rullstolsburna får sitta på. Jag tänkte, allvarligt talat, inte så mycket på det. Jag tänkte att "ja, klart hon måste ta det lugnt, vi tar en fika i sommar i stället".
Sen igår (torsdag) sitter jag på jobbet. Jag slötittar lite på Facebook (jo, det händer, på arbetstid) och då står det där. C:s familj har lämnat en hälsning. C gick bort i onsdags kväll. Jag fattade verkligen ingenting! Jag mejlade ju med henne bara för några dagar sen! Hur kan hon vara borta?
Jag är så glad att hon fick vara med på sin dotters student! Men så ledsen över att hon inte får gå på Hellström i morgon!
Jag lovar dig C! I morgon ska jag dansa och skratta! För din skull.
1 juni
Varje första juni publicerar jag denna dikt. Inget vet riktigt vem som skrivit den men det finns lite överallt.
Själv hittade jag den på insidan av ett köksskåp hemma hos mormor när vi var och flyttstädade där för kanske 15 år sedan. En handskriven lapp som hon såg varje gång hon öppnade skåpet.
Jag brukar dessutom sätta upp den lite här och var på jobbet samt läsa den för eleverna men i år är det ju på en söndag. Nåja.
Varje 1 juni. Ett måste:
1 juni
"Var glad min själ åt vad du har
Nu har du 100 sommardar
och detta är den första
När solens lopp sin ända tar
så har du 99 kvar
och någon blir den största
Giv noga akt på var du står
i morgon är med ens igår
Det går så fort att vandra
lägg märke till att vad du får
är 100 sommardar per år
i morgon är den andra"
(Suddig mobilbild)
Själv hittade jag den på insidan av ett köksskåp hemma hos mormor när vi var och flyttstädade där för kanske 15 år sedan. En handskriven lapp som hon såg varje gång hon öppnade skåpet.
Jag brukar dessutom sätta upp den lite här och var på jobbet samt läsa den för eleverna men i år är det ju på en söndag. Nåja.
Varje 1 juni. Ett måste:
1 juni
"Var glad min själ åt vad du har
Nu har du 100 sommardar
och detta är den första
När solens lopp sin ända tar
så har du 99 kvar
och någon blir den största
Giv noga akt på var du står
i morgon är med ens igår
Det går så fort att vandra
lägg märke till att vad du får
är 100 sommardar per år
i morgon är den andra"
Lite stressande, eller hur?
Köpenhamn
Jag var i Köpenhamn i helgen. Tänk vad jag älskar den stan! Jag tror att jag lätt hade kunnat flytta dit.
Denna gång var det även första gången på länge som vi var där när det var varmt ute, annars tycks jag mest hamna i Köpenhamn i snålblåst i november (och jag gillar den då med).
Hur som helst var det underbart väder. Och en underbar dag. Folk satt överallt och hade picknick, inte alltför mycket folk på Ströget (vi var i och för sig mest på andra ställen), jag fick köpt mig en klänning till alla kommande avslutningar och jag fick en kall öl i solen på en servering.
Inte mycket att klaga på då.
Hos läkaren
Var hos läkaren. Mest för årliga ointressanta kontroller. Efter besöket tyckte hon att jag skulle gå till lab och ta några prover.
När jag kom dit kunde man välja på två olika nummerlappar. En för de som skulle till läkaren efteråt och en för de som inte skulle träffa läkare alls. Eftersom jag inte tyckte att jag hörde ihop med varken ena eller andra var jag tvungen att knacka på och fråga vilken jag skulle ta och fick svar. När jag kom in utspelade sig följande:
Sköterskan: "Ja du var ju hos läkaren! Vad har du för personnummer!"
Jag svarade och, eftersom jag i huvudet var kvar i att jag "varit hos läkaren-konversationen", sa jag även "Kristina".
Sköterskan tittade frågade på mig och sa "Åsa???".
"Ja, jag ja" sa jag. "Jag menade att jag hade varit hos Kristina."
Proverna togs och sen skulle hon ta längd och vikt. Hon bad mig ta av mig skorna innan jag vägde mig vilket jag gjorde. Efter jag vägt mig tog jag på skorna igen. Hon:
"Du kanske inte ska ha skorna på dig när du ska mätas...".
Jag: "Öh, nä, just det" och tog av dom igen.
Efter jag mätts (1,75 som vanligt) började jag sätta på mig skorna. Sköterskan säger "Just det, vi ska ta ett midjemått också", och med en sko på och en av såg jag nog väldigt villrådig ut.
"Jo, nu får du sätta på dig skorna igen" bekräftade hon.
Jag tror jag behöver sommarlov!
Sjuk
Rätt typiskt men inte helt oväntat. Efter lovskolan var slut (några lärare, bland annat jag, extraarbetade på lovet för att de elever som ville, skulle få mer undervisning), när jag väl var på plats i Enköping hos släkten och kunde slappna av, när maken sms-ade och sa att gamla lägenheten var helt tom och klar för flyttstädet. Då! Då blev jag från en sekund till den andra helt genomförkyld.
Antar att det var kroppens sätt att säga, hell jä! Nu ska här vilas!
Fast trist är det. Jag ger det tills i morgon. Sen får det bli ordning på det igen.
Antar att det var kroppens sätt att säga, hell jä! Nu ska här vilas!
Fast trist är det. Jag ger det tills i morgon. Sen får det bli ordning på det igen.
Badkar
Vet inte om jag sagt det men jag badar. Jämt. Hela tiden. Nu har jag levt utan badkar i gamla lägenheten i två år och varit tvungen att duscha (eller åka sex mil till huset enkel resa).
Hemskt! Svinkallt jämt ju! Även med jättehett vatten. Och så idag hände det. Ett badkar kom till nya lägenheten. Hell jä!
Än så länge står det i vardagsrummet. Men i morgon! Eller på söndag. Då! Då ska det invigas.
På plats!
Så var vi äntligen på plats i nya lägenheten. I söndags gick "stora" lasset. När vi har talat om att vi skulle flytta så har fyra vänner erbjudit sig att hjälpa till. Jag tackade men sa att vi skulle klara det själva. Vi hade ju barnen och svärson och det var ju inte så mycket grejer... Men så blev det inte. Av olika (giltiga) anledningar kunde de inte hjälpa oss just den dagen, så det blev bara maken och jag som bar. Och bar. Och bar. Min rygg blev sämre och sämre och maken lyckades stuka foten rejält och hade svårt att ens röra sig framåt.
Men nu är vi, som sagt, på plats. Visst har vi varit utan kyl och frys i två dagar (den nya kom idag) och visst hade vi inte heller någon ugn eller spis (elektrikern har kommit och dragit nya kablar) och visst har vi en hel del grejer kvar i gamla lägenheten (ska köras till "landet" på söndag) och visst har vi massa att sortera och slänga. Men ändå! Vi är på plats!
Men nu är vi, som sagt, på plats. Visst har vi varit utan kyl och frys i två dagar (den nya kom idag) och visst hade vi inte heller någon ugn eller spis (elektrikern har kommit och dragit nya kablar) och visst har vi en hel del grejer kvar i gamla lägenheten (ska köras till "landet" på söndag) och visst har vi massa att sortera och slänga. Men ändå! Vi är på plats!
Flyttbestyr
Vi köpte som sagt en lägenhet för ett tag sen. Förra fredagen fick vi nycklarna. Samma dag fick pappa sin plats på hemmet så den fredagen gick mest åt att köra grejer till honom och få honom på plats. Det var skönt att han slapp "korttidsboendet (max två veckor får man bo där, han var där sen oktober) men också jobbigt att inse att han är så dålig som han är. Nu visade det sig dock att han trivs jättebra. De har massa aktiviteter, där bor andra trevliga människor han kan umgås med och mamma får det lite lugnare.
Lägenheten som vi köpte var fin. Praktiskt taget bara att flytta in, tänkte vi. Men så ville jag måla en vägg. Och när jag målade den insåg jag att jag även måste måla två andra. Och lister. Och dörrkarmar. Och dörrarna måste in på lack. Och INUTI köksskåpen. Ska de verkligen se ut så (illröda och klargula)? Nä inte det nej. Måla där med. Och dörren mellan köket och sovrummet? Den gör ju att man inte får plats med garderoberna och inte heller köksbordet. Stäng igen den! Men garderoberna? De är änna trista! Ut med dom och köpa nya.
Aldrig jag försöker måla en vägg igen!
Lägenheten som vi köpte var fin. Praktiskt taget bara att flytta in, tänkte vi. Men så ville jag måla en vägg. Och när jag målade den insåg jag att jag även måste måla två andra. Och lister. Och dörrkarmar. Och dörrarna måste in på lack. Och INUTI köksskåpen. Ska de verkligen se ut så (illröda och klargula)? Nä inte det nej. Måla där med. Och dörren mellan köket och sovrummet? Den gör ju att man inte får plats med garderoberna och inte heller köksbordet. Stäng igen den! Men garderoberna? De är änna trista! Ut med dom och köpa nya.
Aldrig jag försöker måla en vägg igen!
Vara världsbäst
Jag är nog världsbäst på en sak. Ingen sak att vara stolt över men ändå. Jag är grymt bra på att skjuta upp saker tills de blir absolut nödvändiga; jobbiga telefonsamtal och annat.
När jag pluggade kom mina inlämningar alltid in i sista sekunden, (vilket gjorde mina fotokurser lite problematiska eftersom man hade rätt fria tider där). Läxor och till tentor, samma där. Alltid dagen före.
När jag pluggade kom mina inlämningar alltid in i sista sekunden, (vilket gjorde mina fotokurser lite problematiska eftersom man hade rätt fria tider där). Läxor och till tentor, samma där. Alltid dagen före.
Jag tycker att jag ständigt har dåligt samvete över saker jag inte gjort och som jag borde ha gjort för länge sen. Nu sist var det tandläkaren.... När jag flyttade meddelade jag min tandläkare och tänkte skaffa en ny, så klart. Men eftersom min gamla tandläkare var underbar och jag inte älskar att gå till tandläkaren så sköt jag upp det. Med ett ständigt dåligt samvete. Det gick ett år. Och lite till. Och lite till. Sen en dag fick jag för mig att jag hade hål i varenda tand och beslöt mig att äntligen göra något åt det. Jag ringde en ny tandläkare, fick en tid dagen efter och kom därifrån. Levande. Och utan massa hål. Varför kan jag inte bara lära mig göra såna saker direkt? Tänk vilken bra sömn jag hade fått då!
Skolliv
Så har knappt halva måndagen gått och redan har eleverna gjort avtryck.
1. När jag hade svenska med en klass läste jag en text om busskort. Allt studenter som har mer än sex kilometer fågelvägen till skolan får busskort. En av eleverna ställer då den relevanta frågan:
- Var ligger Fågelvägen?
2. En av våra somaliska elever hade med sig piroger till en av våra afghanska elever förra veckan. Då talar han (afghanen) om att man inte "får" lämna tillbaka matlådan tom. Har man fått mat måste man fylla lådan med ny mat innan man lämnar tillbaka den. Hur det nu gick till slutade det med att den afghanske eleven hade med sig lunch till sin lärare (min kollega). Massa mat. När vi båda hade ätit var det mer än halva lådan kvar (en mycket stor låda). Kul! Jag har aldrig ätit afhansk mat tidigare. Ris med russin, lök (?), morötter och kött till det.
Nu blir det troligen min kollegas jobb att lägga nåt i matlådan så vår somaliska elev får tillbaka lådan. Med innehåll.
Bada
Huset är ju inte sålt än, trots flera försök. Det är väl bara att inse. Inte många vill bo på landet just nu.
Häromdagen var jag i alla fall där eftersom jag skulle åka till målargruppen. Eftersom jag var tidig tänkte jag passa på att ta ett bad. Jag älskar att bada men har inget badkar där jag bor just nu (men kommer få i den nya lägenheten!).
När jag kör upp mot huset ser jag att alla lampor i huset lyset. Och nu pratar vi om ALLA lampor: badrummen, köket, diskbänksbeslysningen, sovrummen, hallen, utelampan, ja, alla.
Jag blev så klart väldigt undrande. Varför skulle de lysa nu? Min förklaring till mig själv blev att mäklaren hade varit där och visat huset och glömt säga till oss, Och glömt släcka efter sig. Lite irriterad var jag men eftersom det var låst och tomt på parkeringen gick jag in i alla fall.
Häromdagen var jag i alla fall där eftersom jag skulle åka till målargruppen. Eftersom jag var tidig tänkte jag passa på att ta ett bad. Jag älskar att bada men har inget badkar där jag bor just nu (men kommer få i den nya lägenheten!).
När jag kör upp mot huset ser jag att alla lampor i huset lyset. Och nu pratar vi om ALLA lampor: badrummen, köket, diskbänksbeslysningen, sovrummen, hallen, utelampan, ja, alla.
Jag blev så klart väldigt undrande. Varför skulle de lysa nu? Min förklaring till mig själv blev att mäklaren hade varit där och visat huset och glömt säga till oss, Och glömt släcka efter sig. Lite irriterad var jag men eftersom det var låst och tomt på parkeringen gick jag in i alla fall.
Väl i badet slappnae jag av, läste lite. Helt plötsligt hör jag hur någon rycker i dörren (som jag tack och lov låst). Jag blev ju lite undrande och klev upp och drog en handduk runt mig och öppnade. Där stod då ett par som skulle på visning. Behöver jag säga att de sprang så fort de kunde åt andra hållet när de såg mig? Nej, det gjorde de inte men klart de undrade när ägaren öppnade i bara handduk.
Nåja, jag fick kasta på mig kläder och försvinna från huset. Och jag fick mycket riktigt ett samtal av mäklaren lite senare där hon bad om ursäkt att hon glömt meddela att de skulle komma.
Nåt fel
Nåt fel måste det vara på mig. På allvar.
Jag har nu gått två fotokursen vid sidan av mitt heltidsjobb. Dessa hoppade jag på när mina studier i Svenska som andra-språk var klara. Jag tänkte att det ju kunde vara kul att läsa nåt som intresserar mig på ett privat plan. Och visst, det har varit jätteintressant, lärorikt och roligt. Men det har också tagit en hel del tid och kraft.
Så nu före sportlovet lovade jag mig själv två saker: Jag skulle få in min slutuppgift och jag ska aldrig plugga igen bredvid ett heltidsjobb. Det gick ju så där. Slutuppgiften kom in (och blev godkänd). Men dagen efter jag skickat in den var jag genast rastlös och av en ren slump (?) såg jag en utbildning som verkar riktigt intressant. KBT-terapeut. På distans. Genast började mitt huvud försöka övertala mig själva (hi hör ju, redan det är ju schizofrent så det räcker): "Nu är i och för sig denna utbildning på heltid också (fotokurserna var på kvartsfart) men hur jobbigt kan det vara? Ett ämne som intresserat mig mycket. Och alla barn har ju flyttat så jag har bara mig själv att tänka på, på ett sätt."
Nåja, vi får se vem som vinner det här slaget. Om jag hoppar på den så kanske jag kan lära mig lite om varför jag själv resonerar så korkat som jag gör.
Mobildöd
I förrgår hände det. Mitt i en match Quizkampen på mobilen. Jag kunde inte trycka svaret. Och ett svar jag kunde till på köpet. Mobilskärnen var helt död. Eftersom det hänt förr och det brukar lösa sig med en omstart blev jag inte så orolig. Bara att starta om. Liksom. Men, det funkade inte. När jag kollade på nätet på felsökning kom jag fram till Appels helpdesk där det stod att jag skulle göra en omstart och sen "dra med fingret för återställning". Tja, om skärmen funkat så. Dah!
Eftersom det var ett tag sen jag säkerhetkopierade innehållet på min mobil försökte jag göra det. Men, för att klara göra det måste man trycka in sin kod på skärmen. Dah!
Nu har jag fått en ny mobil, det var inga problem, gick på garantin. Men jösses vad man helt plötsligt inte klarar vadagliga saker. Jag var utan i ungefär två dygn. Först tänkte jag på hur man skulle vakna på morgonen. Nu hade ju maken väckning i sin mobil, och jag har dessutom lov, men ändå. Jag har ingen väckarklocka hemma längre. Hur hade jag gjort om jag hade varit ensam och skulle ha jobbat dan efter?
Och när killen på Telia säger att det dröjer en dag innan jag kan få min nya mobil, då var min första tanke att ringa dottern och kolla om hon hade en gammal liggande. Men ringa? Hur då? Vi har inte ens hemtelefon längre.
Alla mina "att göra-saker" ligger kalendern. Musiken jag lyssnar på när jag kör bil kör jag via Spotify i mobilen. Det tog lite tid att ställa om. Men man vande sig även där.
Lite undrande blev jag dock när jag väl fick min nya telefon och började svara på wordfeudspel och annat jag har igång. Den ena kollegan hade på allvar undrat om jag mådde bra, den andra om jag levde, eftersom jag inte spelat på 48 tim. Ett tecken på att jag använder mobilen FÖR mycket?
Allt bra nu. Sms och bilder tagna efter slutet av nov borta men resten kvar. Och jag kan leva vidare.
Dagens största i-landsproblem löst.
En ny fas i livet
Runt nyår hände det. Det som jag, fast jag ju vet, jag är ju inte dum, har haft svårt att förstå. Jag blev barnlös hemma. Yngsta dottern och "fosterdottern" som bott hos oss nåt år, typ, flyttade. De bodde tillsammans i yngsta dotterns rum, i samma säng (stor sådan i och för sig) hur länge som helst.
Nu när kompisen arbetar och även dottern jobbar extra när hon kan och inte skolan stör så förstår jag mycket väl att de ville ha en egen lägenhet. Varsitt rum. Varsin säng. Och massa egentid att själva bestämma över utan föräldrar som lägger sig i (vem har inte varit sån?).
Detta innebar så klart att maken och jag helt plötsligt blev ensamma hemma. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det än. Det kommer väl. Men: stoppar jag en cola i kylen så står den kvar tills jag vill ha den. Inte massa långa hår som ligger i duschen. Mat finns kvar. Plockar jag bort saker från bordet så är det tomt och städat när jag kommer hem. Ingen öppnar balkongdörren mitt i natten för en rökpaus, ingen börjar göra varma mackor vid två.
Nu när kompisen arbetar och även dottern jobbar extra när hon kan och inte skolan stör så förstår jag mycket väl att de ville ha en egen lägenhet. Varsitt rum. Varsin säng. Och massa egentid att själva bestämma över utan föräldrar som lägger sig i (vem har inte varit sån?).
Detta innebar så klart att maken och jag helt plötsligt blev ensamma hemma. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det än. Det kommer väl. Men: stoppar jag en cola i kylen så står den kvar tills jag vill ha den. Inte massa långa hår som ligger i duschen. Mat finns kvar. Plockar jag bort saker från bordet så är det tomt och städat när jag kommer hem. Ingen öppnar balkongdörren mitt i natten för en rökpaus, ingen börjar göra varma mackor vid två.
Men det är samtidigt ingen som vill ha lite prat över morgonkaffet, ingen som vill sitta och diskutera det senaste skvallret kring folket i skolan, jobbet, tv, ingen som vill dela en pizza vid akut hunger. Ingen som drar in massa kompisar som gör att lägenheten lever.
En ny fas i livet.
En ny fas i livet.
Smset jag fick i natt, att dottern ville att jag skulle komma och krama henne, gladde mig dock. Än är jag inte helt glömd.
Kom gärna förbi och säg hej!!!
Fotomuseum
Maken och jag har varit rätt produktiva idag. Vi åkte hem till mamma på förmiddagen och var ner och kollade i pappas lokal. Där satt han gärna och pillade med sin fotoutrustning (han är utbildad fotograf). Eller, sina fotoutrustningar. Han har samlat på sig massor. Saker som var jättefina och moderna när han köpte dom men som egentligen ingen vill ha idag. Lite jobbigt tyckte jag dock det var att städa ur det som nästan var hans liv medan han själv sitter på hemmet och har det tråkigt.
Lokalen mitt i röran.
Museet. Kameror, kameror, kameror.
Rakblad.
Cigaretter.
Massa tablettaskar och annat.
Han har dock haft kontakt med mannen som har Falkenberg fotomuseum och har skänkt lite grejer dit innan. Nu lovade maken och jag att vi skulle köra fler grejer dit.
Fotomuseet var litet men riktigt intressant. Om man bortser från massa kameror och såna grejer (naturligtvis) så har han även samlat på sig lite annat. Som en mängd gamla tablettaskar, gamla rakbladspaket, gamla cigarettmärken osv.
Det var också rätt annorlunda att inse att pappa är ganska känd i såna kretsar. Mannen på museet sa "Oj är du hans dotter!". Mannen på museet bjöd på fika och vi satt och pratade en stund. Riktigt kul.
Museet. Kameror, kameror, kameror.
Vinter
Jag tror jag har haft den bästa vintern på länge (nu pratar jag bara väder). Jag brukar säga på jobbet att "vad är det för fel på fem grader plus och regn?" Och i år verkar jag verkligen ha blivit bönhörd. Jag måste dock säga att jag är rätt ensam om det önskemålet.
Helt okej.
Häromdagen vaknade jag i alla fall före klockan. Eftersom jag inte kände för att stiga upp direkt låg jag kvar och kollade på Facebook på mobilen tills klockan ringde. Där såg jag att "alla" skrev om massivt snöoväder överallt. När klockan ringde sa jag till maken att dra upp persiennen för att se hur illa det var. Själv vågade jag inte. Detta var resultatet:
Helt okej.
Elever. Som alltid?
Var inblandad i ett samtal igår som nog var lite annorlunda. Eller i och för sig, det utspelade sig i skolan och där händer ju allt möjligt.
I klassrummet. Vi har läst en text och jag frågade eleverna hur vi som läsare vet att det är en ung person som skrivit texten. En elev svarar att den som skrivit hade skrivit under med Baggy -91.
-Ja just det, säger elev nr två. Han är ju 25 år!
-Öh, nej, 23, säger elev 1.
-Jo, säger jag. Men sen är ju faktiskt texten från 2009 (det stod också) så han var ju inte 23 då. (jag ville få fram att man på andra sätt i texten kunde tänka att det var en tonåring som skrivit).
-Nej, skriker elev 2 av upprymdhet. Då var han 25!
Ändå rätt kul att vara tillbaka efter lovet. Speciellt när sånt här händer.
Förträngning
Har förträngt det mesta den sista tiden. Har förträngt min blogg, andras bloggar (49 olästa inlägg såg jag nu när jag kollade och jag följer ändå inte så många). Har förträngt att jag ska börja jobba i morgon igen.
Julen blev i alla fall lugn. Firade som vanligt hos mamma. Det som skilde detta året var att pappa inte var med, att vi var och hälsade på honom på sjukhuset. Känns lite konstigt att veta att han inte får (kan) komma hem igen. Tufft att inse att folk blir äldre, även om jag ju vet att alternativet är ännu värre.
Firade nyår hos de jag helst ville fira nyår hos. Lugnt och kul och alldeles perfekt.
Har läst. Faktiskt. Har äntligen tagit tid att sätta mig med boken jag lånade av en kollega. Nyckeln. Tredje och avslutande (?) delen i Cirkeln-serien. En liten nätt bibel på dryga 800 sidor.
Hade dock inte ens försökt fundera på mitt plugg. Tänkte jag skulle fått klart den uppgiften under lovet men men. Shit happens?
Och har även sett alla avsnitt jag hittade av Californication. En serie jag inte borde gilla men ändå gjorde. En kollega visade mig swefilmer och att man kunde se massa grejer streamat där. Lysande ju. Och lagligt.
Men som sagt, nu ska här plöjas bloggar och i morgon: jobb igen.
Julen blev i alla fall lugn. Firade som vanligt hos mamma. Det som skilde detta året var att pappa inte var med, att vi var och hälsade på honom på sjukhuset. Känns lite konstigt att veta att han inte får (kan) komma hem igen. Tufft att inse att folk blir äldre, även om jag ju vet att alternativet är ännu värre.
Firade nyår hos de jag helst ville fira nyår hos. Lugnt och kul och alldeles perfekt.
Har läst. Faktiskt. Har äntligen tagit tid att sätta mig med boken jag lånade av en kollega. Nyckeln. Tredje och avslutande (?) delen i Cirkeln-serien. En liten nätt bibel på dryga 800 sidor.
Hade dock inte ens försökt fundera på mitt plugg. Tänkte jag skulle fått klart den uppgiften under lovet men men. Shit happens?
Och har även sett alla avsnitt jag hittade av Californication. En serie jag inte borde gilla men ändå gjorde. En kollega visade mig swefilmer och att man kunde se massa grejer streamat där. Lysande ju. Och lagligt.
Men som sagt, nu ska här plöjas bloggar och i morgon: jobb igen.
