wessand

1. På planet. För att fira beställde jag (att dricka): en liten skumpa och en vatten. Dottern: en cola och en cider. 

Städade dagen till ära även min nessicär. Ville se så allt nödvändigt var med. Jag hittade fem pincetter. Efter noga övervägande tog jag bort två. 

Vi hörs!

I år har maken och jag varit gifta i 20 år! Jag tycker det är starkt jobbat. Av oss båda.... Fast mest av mig kanske (han skulle säga tvärtom).

Nu ett litet problem bara. Vi gifte oss på vintersolståndet (årets mörkaste dag). För mig är det en dag (årets viktigaste) att fira eftersom det vänder och blir ljusare igen! Problemet då är ju att vintersolståndet ibland är 21 dec och ibland den 22 dec. Och att vi var så stressade när vi bestämde oss för att gifta oss så vi aldrig hann gravera ringarna. Så nu vet jag aldrig vilken av dagarna det är som vi har som bröllopsdag.

Får hoppas att maken försäger sig eller nåt så jag vet.

Jag känner en kille som bor i Australien. Han vet att jag tycker det är rätt hemskt när det blir mörkare och kallare och missar inte ett tillfälle att påpeka att när det blir mörkare här hos mig, då blir det ljusare och varmare hos honom. Ska jag vara ärlig brukar jag göra detsamma när det blir vår i Sverige.

I morse när jag kollade på fb såg jag att han efterfrågat ett blogginlägg om att det var höstdagjämning. Och jag insåg att han har rätt. Jag brukar vara jättesnabb på att gnälla om att hösten är här och att den hemska årstiden närmar sig.

 

I år vet jag inte vad skillnaden är men det känns som om jag kommer överleva denna höst och vinter också. Kanske. Kan det vara för att vi har haft en riktigt kanonsommar och bra höst? Eller är det åldern?

 

Nåja, den som lever får se!

Vad beror det på? Har jag stängt mina bloggögon? Har jag tröttnat? Har bloggandet levt ut sin rätt? (Knappast, va?). Men på nåt sätt känns det lugnt. Och tryggt. 

Ett ålderstecken? 

Har också hört om invandrare (främst somalier, tror jag) som får "så funkar lampknappen-undervisning" när de kommer hit. 

Och massa andra konstiga saker. 

För inte finns det väl hus och gafflar och el på andra ställen än i Sverige eller västvärlden? 

Igår kom jag hem från arbetet. Hade slarvat lite så jag gick förbi pizzerian som fixade mig middag. 

 

När jag kom hem med min pizza såg jag att det var ovänat stökigt i köket (okej, det brukar inte vara helt jättestädat där men nu lite mer stökigt än vanligt). Det var bland annat en tom matlåda. En smutsig tallrik med bestick. Jag gick vidare och kom in i vardagsummmet där det fanns ännu mer disk. Och nedvevade  persinnner (vilket jag är grymt allergisk emot).

 

Jag börajde känna det som att jag var med i en livesändning av Guldlock. Och banne mig. I min soffa låg dotter (dy) och sov. 

Hade föräldramöte för de nya elevernas föräldrar häromdagen. Det gick jättebra. De flesta hade hört/förstått att deras barn trivs på skolan. De flesta hade bara hört positiva saker. 

 

Men! Vi försöker få föräldrarna att förstå hur viktigt det är med arbetsro, hur viktigt det är att de är med i vår strävan att inte mobiler och annat ska störa på lektionerna. 

 

Och under vår information, vad händer? Jo, cirka tio föräldramobiler ringer... 

 

Några av frågorna är: Vad gör dig glad? Arg? Ledsen? osv. En av de nya killarna svarade: 

"Saker som gör mig glad är majs, potatis och bearnaisesås". 

Så lysande! 

Det ska bli så kul! Mitt mål är att bli den bästa mormodern nånsin. Typ Mormor hälsar och säger förlåt. Fast utan att dö. Och utan hemligheter.

Så har vi varit hemma några dagar. Semestern var jätteskön. Hade det jättebra både i Berlin och Prag där det var mycket gå omkring och titta, Och åka buss. Och skönt i Italien med sol och bad och slappa på en strand. Men hur det än är så längtar jag ändå hem efter ett tag. Jag kan inte ens säga vad jag längtar efter. Min kudde och knäckebröd låter ju lite .... sådär. Ska iaf ta kudden med mig nästa gång. 

 

Precis när vi körde in i Sverige (Malmö) så plingar min telefon. Det är goda vännen C som undrar om vi möjligtvis är i Sverige och har lust att komma till dom redan samma kväll för mat och övernattning. Jag svararde att "jo, vi är trötta och griniga men kommer gärna" och det blev lika bra som vanligt. Så skönt med vänner där man verkligen bara kan koppla av och göra ingenting om man känner för det. Vi badade i deras pool, åt och hade en bra kväll. Jag tycker dock lite synd om deras yngsta dotter. Mannen och barnen hade precis kommit från en minitältsemester och det ända den yngsta dottern sa på hemresedagen var att hon längtade till sin säng. Och så tog jag den... 

 

Nu har vi träffat barnen (våra) och legat på stranden några dagar. Och tittat på åskoväder på eftermiddagarna och kvällarna. Skönt att vara hemma. Ska bara hitta lite ork och lust att ta hand om alla flyttlådor som står i hela lägenheten. 

Lämnade ett soligt och hett Prag efter tre nätter. Eftersom varken maken eller jag var så sugna på shopping eller kyrkor gick vi mest runt. 

Vi hann i alla fall med en rundtur på Staropramen och en bussrundtur. Den sistnämnda var dock lite ... makaber, då en av platserna den körde till var en bro i Prag känd för sina många självmord... 

I huvudsak var allt kanonbra. Jag förstår folk som säger att de gillar Prag. Men! Ät aldrig, aldrig, aldrig på Sveijk om ni åker dit. Kall mat, spydiga kypare och dyrt. 

Efter Prag tog vi en sväng förbi Kutna Hora där vi var i Benkyrkan. Den var precis som den heter. Ben och skallar från cirka 40 000 personer fanns överallt i form av fyra grottor, dekorationer på väggar, ljuskrona i taket och vapensköld mm. Snacka om makabert... 

Nu är vi precis innanför österrikiska gränsen. Vart vi ska i morgon är inte helt bestämt. Alper eller sol och bad i Italien, vem vet? 

Varit en natt i Danmark (inget vidare), två nätter i Berlin och kommer satsa på tre dagar i Prag innan vi drar vidare till Österrike. 

Nöjd. Slappar. Njuter. Tar det lugnt. Laddar för ny höst och vinter. 

En dag för många många år sedan (typ två) kände helt plöstligt både maken och jag att vi inte hade lust att pendla till Borås varje dag från Tostared. 12 mil var. Varje vardag. Innan tyckte jag att det var rätt befriande att pendla. Dels att kunna bearbeta (eller planera, beroede på tid) dagen och att lyssna på ljudböcker. Men en dag så tröttnade jag. Jag tröttnade även på det stora huset och den stora trädgården som ingen hann med så vi satte ut huset till försäljning. Speciellt då barnen blev stora och försvann. 

 

Det gick ett år. Det gick lite till. Sen en dag! Nån ville köpa. Men fick inga lån. En till ville köpa men fick inte heller några lån. Så huset stod och stod och ingen mådde bra. Varken vi i huset eller huset him/herself. 

 

Så nu i dagarna var det ett par som var intresserade. Det blev en del krångel med banklån och annat för det där paret också så vi tröttnade både dem och på huset som bara stod och bestämde oss för att om inte det här paret ville ha huset, då skulle vi hyra ut. Alltså måste huset tömmas. 

 

Eftersom maken skulle vara borta några dagar sa jag att jag skulle börja röja. I fyra dagar var jag och rensande och sorterade och packade och slängde tjugo års skit och grejer. På kvällarna var jag så trött att jag trodde jag skulle spy och det var så trist! Efter fyra dagar kom maken tillbaka till västsverige och vi började köra grejer. Fem stora lass till tippen, tre till nya lägenheten (hur får man in 180 kvm i en tvåa på 57 kvm?) och en del till grannar och vänner. Och efter barnens och våra flyttar är jag verkligen trött på att bära, mammakero, du som skrev det redan för veckor sedan!

 

Hur som helst ville vi tömma huset innan vi skulle på egen semester och det lyckades! På torsdagen var där tomt och hyfsat urstädat. Och helt plötsligt så ville paret ha huset. Det hade löst sig med lån och annat tjafs. Besiktningsmannen kom ner i dag, fredag, och papper skrevs. Så i morgon när vi åker på semester är vi huslösa! Väldigt skönt men också lite sentimentalt. 

 

Men nu ska här vilas! Äntligen (efter snart tre lediga veckor) semester!!!!

 

 

 

Nu är ju detta ingen bokblogg men jag måste ändå rekommendera en kanonbra bok som jag läste för några veckor sedan. Boken heter "Förr eller senare exploderar jag" skriven av John Green.

Egentligen har jag ingen lust att berätta att det är en ungdomsbok eftersom jag då tror att några kommer låta bli den. Men den är fantastiskt. Green skriver om en ung tjej med cancer på ett rätt befriande sätt, inte massa sentimentalt dravel utan en tjejs liv (om än annorlunda) rätt upp och ner. Typ.

Jag läste ut boken samma dag som jag fick veta att vännen C gått bort i cancer vilket gjorde att jag grät så mycket att jag fick läsa om slutet några dagar senare.

Nu är även en film gjord. Det var sverigepremiär i söndags. Yngsta dottern och jag såg den då. Till min glädje har de lyckats göra filmen nästan lika bra som boken. Riktigt bra. Och det var första gången jag varit med om att en hel biosalong satt och snyftade högt (inte heller detta hade jag egentligen velat berätta, för återigen, det är inget sentimentalt dravel, det är bra!).

Läs boken, se filmen.