Vänner
Pratade med en gammal barndomskamrat för ett tag sen. Då insåg jag att vi inte har ett endaste dugg gemensamt längre. Är det inte konstigt det där med vänner? Tänk att folk man hade jättemycket gemensamt med för några år sen inte alls längre finns i ens liv nu. Vänner som man inte trodde man kunde klara sig utan, som då visste allt om en och man kunde lita på att hon/han fanns där i alla väder.
Det är väl så klart oundvikligt att man växer ifrån några men så många?
Nu har jag väldigt få nära vänner. Väldigt få som jag känner att jag kan lita på helt totalt. Väldigt få som känner till "allt" om mig. Jag kan inte säga att jag känner att jag skulle behöva fler, jag har nu nog 3 st och de räcker bra.
Jag har helt klart, efter att ha gått på en del hårda smällar blivit mycket bättre på att välja mina vänner. Att bli sviken av sin barndomsbästis, genom att hon tog ställning i en fråga där det inte ens behövdes, jo det sved så klart. Men ändå inte alls lika mycket som att berätta personliga saker för någon och sedan märka att halva världen vet om det, det har ju också hänt.
Nu har jag iaf precis kommit från åtta små fyraveckorsvalpar. Så fina, så söta. Inte lätt att vara nere när åtta valpar kryper omkring på en och biter i kläder och tår, slickar en i ansiktet och överallt där de kommer åt. Och somnar i matskålen.
