wessand

Äldsta dottern fick ungdomsdiabetes (typ 1) för snart två år sen och tyckte så klart att det var totalt pest. Ta minst 6 sprutor om dan i resten av sitt liv och ständigt tänka på vad man äter. Kul för en tonåring? Knappast. Förra sommaren var hon iaf på diabetesläger utanför Örebro i 2,5 vecka. Det var det bästa, roligaste hon nånsin gjort i hela sitt liv. Förutom att få lära sig mer om hur hon ska handskas med sin sjukdom lärde hon känna ungdomar från hela Sverige. En hel del av dom håller hon fortfarande kontakt med.  

Nu var det dags igen. Hon var rejält nervös innan hon fick veta att hon hade kommit in men det gjorde hon och hon blev superglad. Det är sista året hon kan åka med. Nästa år är hon för gammal. Hon ändrade sitt sommarjobb för att kunna åka, häromdagen var vi i affären och hon köpte tyg för att sy nån rolig grej till uppträdandet som är där och hon har redan packat..  

Men vad händer? En av dotterns kompisar från förra året ringde i torsdags och sa att det inte blir nåt läger. De från lägret har inte ringt oss än, bara till några av dotterns kompisar. Anledningen till att det inte blir nåt läger säger de vara att en av sjuksköterskorna som skulle med hade hoppat av. Hon tyckte att det var för dåligt betalt så nu måste de ställa in hela lägret. Hur kan de ha så dålig framförhållning och organisation? De måste väl ha några reservmänniskor som kan hoppa in? Vad hade hänt om nån i personalen hade blivit sjuk?

Och hur kan den här sjuksköterskan komma på det NU, veckan före lägret?  Hade jag sprungit på henne på stan så vet jag inte om jag hade givit henne den femhundringen det eventuellt kan gälla eller skjutit henne.  

Jävla puckon!