wessand

Hade en gammal kompis här på behandling och fika. Vi umgicks oavbrutet under gymnasietiden och runt där, sen bara det försvann. Det var alltså ungefär 20 år sen vi träffades "på riktigt". När hon kom var det ändå på nåt sätt som om åren bara försvann och jag fattar inte att vi tillät oss att försvinna på varsitt håll efter gymnasiet. Tar livet verkligen så mycket tid att man bara tappar folk? Det är ju sorgligt.
Nu har vi dyrt och heligt lovat att det inte ska ta 20 år till nästa gång. Får hoppas att vi klarar det löftet. Vi bor ju bara 30 minuter från varandra så det borde inte bli nåt problem.

Äldsta dottern har på sin bilddagbok ett nyårslöfte till sig själv. Hon är ju filmfantast och har lovat sig själv att under året skriva upp alla filmer hon ser med en mycket kort recension. Jag tyckte att den idén var kul och tänkte sno den av henne men istället skriva ner dom böcker jag läser. Några saker har dock fått mig att fundera på om jag verkligen ska det.
1. Den första boken jag läste ut under det här året gav jag till vännen M på filmkvällen. Jag kommer varken ihåg vad den hette eller vad den handlade om....
2.Under terminerna läser jag ju mest ungdomsböcker för att kunna hjälpa eleverna att välja böcker i biblioteket. Hur kul är det att skriva och läsa om det?
3. Boken jag läser nu är så dålig att jag nästan skäms för att jag läser den. Kanske i och för sig vore bra att skriva om den då, i avskräckande syfte.

Jag får fundera ett varv til.