Hemma igen

Så, det var en riktigt snabb vecka. Men skön. Det var soligt men blåste lite. Hotellet var kanon. Första gången vi bott på femstjärnigt. Lite jobbigt i början dock att inte få lov att vrida vår solstol eller fälla upp/ner parasollen på egen hand. Så fort vi reste oss för att göra det så kom det alltid någon springande och skulle hjälpa till. Jag tror inte det var för att det var yngsta dottern och jag, jag tror att det var så även för män.

Annars märktes det rätt tydligt att vi av kvinnligt kön fick göra ännu mindre än männen. Vi fick inte ens gå med handdukarna som hämtades vid poolen till vår solstol själva. Det hängde med nån kille som la på dem på stolen åt oss.

Sen var det ett evigt uppassande när vi låg vid poolen. Först kom vår "poolboy" och delade ut vattenflaskor till alla. Sen en omgång dricka till de som ville, allt från kaffe till starkare grejer. Sen kom han med fruktsallad. Sen fortsatte han med sina drickautflykter.

Dottern och jag var de enda svenska på hotellet den veckan så rätt snart kallade alla oss "Sweden". Ett "Hello Sweden" när man mötte nån personal var inte alls ovanligt. Speciellt vår poolkille pratade mycket med oss. Han hade även bestämt att vi skulle ha öl. Hela tiden. Vi fick inte ens beställa. När han ändå gick förbi så lämnade han två glas öl till oss. När dottern en gång försökte beställa cola istället blev hans reaktion: Why???". Sen nästan lite besviket "It's your choise". Nästa gång hon beställde öl såg han mycket nöjdare ut, sken upp och sa. "Good choise!". Och hon gillar inte ens öl speciellt. Men vi gillade läget och tog emot.

På flyget hem satt en man snett framför mig som var så packad att när han skulle gå på toa 45 min efter start (då drickavagnen precis rullat förbi och han hade hunnit svepa en öl och en jäger) så kunde han knappt ta sig fram. Han vinglade och ramlade in i massa passagerare på den korta vägen till toan. Det var så illa att en flygvärdinnan (som såg hans färd) sa till sina kollegor att han inte fick beställa mer. Men han försökte, det gjorde han. En gång när han försökte plinga på flygvärdinnorna tände han läslampan. Sen tog det väl några minuter innan han lyckats släcka den och plinga på rätt knapp. Men icke, sa Nicke. Han fick inget. Och minsann, när vi var framme på Landvetter flera timmar senare kunde han i alla fall ta sig ut för egen maskin.
Nu hemma igen och jag har jobbat två dagar. Måste säga att det är rätt kul. Även om jag lätt hade kunnat tänka mig några fler dagar därnere.
 

Semester

Så, i morgon drar dotter (dy) och jag till varmare land. Närmare bestämt Egypten. Och nej, jag är inte orolig.

Skönt ska det bli i alla fall att åka ifrån ett katastrofkök och allmän röra.

Ska bara få packat också. Och köpt några fler böcker. Har bara åtta än så länge.

Älskar samtal!

Har jobbat på anstalten ett tag nu och inser att man även där har en del roliga samtal.


Sitter en fredag och pratar med klient efter pappa dött, vilket han hade hört. Han frågade om jag var ledsen. Han diskuterade lite om vad man kan göra (tabletter inte bra, sopar bara saker under mattan. Dränka sorger i alkohol funkar inte osv).
Jag skojade och sa: Men ikväll tänkte jag sätta mig i köket, lyssna på Winnerbäck och dricka massa vin. Och i morgon när jag vaknar ska jag sluta vara deppig.
Han: Sitt inte i köket. Sitt i vardagsrummet istället.
Jag: Varför?
Han: Det är längre ifrån knivarna.


Sitter och pratar med en av klienterna om att jag ska ta med yngsta dottern till Egypten snart.
Han: Du vet att de sköt ner det där planet, va?
Jag: Ja, jag vet.
Han: Du vet att några gick in på ett hotell där och knivhögg turister där, va?
Jag: Ja, jag vet.
Han: Tänker du inte på det, då?
Jag: Nej.
Han vänder sig till annan klient och säger: I mars får vi en ny lärare.


Ungdom: Ett år har väl 356 dagar.
Jag: Nej, 365 om det inte är skottår som i år. Då är det 366 dagar.
Han: Är du säker på att det inte är 356 dagar.
Jag: Ja.
Han, fundersamt: Har det ökat så mycket…


Hejade på ungdom som spelade tv-spel när jag gick förbi.
Han: Hej fröken!
Jag, mest på skoj: Vad spelar du? Du får ju inte skjuta folk…
Han: Det är inte folk. Det är zombies. Tänk om du hade varit där och det hade kommit en zombie som ville äta upp din hjärna. Hade du inte varit glad om jag hade skjutit honom då?
Jag: Tänkte inte på det.
Han: Nä, där ser du. Du kan lita på mig, fröken.
Jag: Det känns tryggt.


Sitter och pratar med några klienter när en vårdare kommer in.
Jag: Oj, här kommer ju min bodyguard!
En av klienterna: Har jag fått sparken?


En på ungdom funderar:
Elefanten är ju ett ruskigt stort djur…. Men jag fattar inte varför de har den där snabeln egentligen.


Jag stod på en stol för att fixa ett lysrör som gått sönder. Det blev inte bättre än att jag lyckades göra sönder både en kedja som lampan skulle hänga i och fästet till lysröret. En klient kommer förbi tittar på mig och säger:
”Herregud kvinna, du är ju katatrof! Akta på dig.”
Och fixar lampan.


Ja, jösses…

Dags igen.

Tja, det var ju ett år sen precis som vi gjorde om köket i gamla lägenheten. Så varför inte?

Börjar bli en vana. 






Att begrava sin pappa.

Så, nu var begravningen gjord också. Ledsamt och lite skönt på en gång. Det blev en liten stillsam tillställning. Släkten bor långt bort och börjar dessutom bli till åren så de kom inte. Det blev bara "vi" och några få vänner. Efter åkte vi hem till mamma och åt och pratade.

Det är verkligen sant det där att "i nöden prövas vännen". Direkt när jag smsade till några att pappa gått bort svarade många, vilket kanske inte är så oväntat. En av mina närmsta vänner, Å, ringde direkt och pratade och jag fick ösa ur mig.

Men sedan dagar efter hörde flera av sig igen via sms, mess eller på annat sätt. Ett litet "tänker på dig" gör underverk ska du veta, Anetti. Fler har också hört av sig. 

På jobbet har de också varit helt fantastiska. Både kollegor och klienter. Oväntat och snällt. Det är som Winnerbäck skriver "Det mörker du ser gör att stjärnorna märks lite mer."  Tack!






Bio

Jag var på bio ett tag före jul med barnen. En underbar jävla jul. Den var bättre än jag trott, dels för att jag tyckte att Robert Gustafsson spelade mycket bra utan att spela över som jag tycker att han gör ibland.

Visst var den förutsägbar men som en tids underhållning, absolut. Jag skrattade, grät och skämdes lite grand.

En scen däremot som jag tänkt på i efterhand är en scen som jag har hört andra tycka är en av de bästa i filmen och den som många gapskrattade åt i biosalongen är den värsta i mina ögon. När Robert (kommer inte ihåg vad han hette i filmen) sparkar Marie (samma här) så hon far framlänges rätt in i massa bråte och ramlar. Allvarligt talat, hur kan en sån sen vara rolig?
 
Alla gapskrattade, som sagt, utom yngsta dottern och jag som tittade på varandra och sa "Det var väl inte roligt!"
 
 
Vi har även sett En man som heter Ove. Mycket bättre. Kul och sorglig. De hade fixat det bra, tycker jag. Att göra en sån bra bok till en film.
 
Och Efterskalv, som fått så bra kritik... Hmmm... Njä, inget för mig. Kille som tagit död på sin flickvän kommer ur fängelset och åker tillbaka till byn han, och flickvännen, kom ifrån.
 
Och Joy. Jodå, bra men det kändes som om man redan sett den. Ung fattig ensamstående tjej får en bra idé. Blir blåst, kommer tillbaka, blir blåst igen, kommer tillbaka igen. Osv.
 
Nåja, men bio är ju alltid bio. Och på torsdag väntar The hateful eight.
 

Pappa

Vaknade upp lite lagom bakis efter en kanonnyår. Såg att mamma hade ringt och fick genast dåliga vibbar. Och jo. Det hade hänt. Pappa hade gått bort på natten. Vi hade kanske inte världens bästa relation men den var åtminstone vår. Han har varit sjuk länge men att dö?

Pappa som skojade när han hamnade på hemmet och fick några halvflaskor med rödvin: ja nu när jag är 80 kan jag ju bli alkoholist. 

Han som älskade Hasse och Tage och The Beatles. 

Han som spelade jazz hemma så att jag aldrig ville höra jazztoner igen. 

Fotografen som gav mig fler kameror än jag minns. 

Han som var arbetsnarkoman. Jag var med honom på jobbet t.o.m. en julafton.

Vila i frid! Klyschig fras men jo, jag menar den. 

Krönikör

Jag gillar ju krönikor. När jag jobbade på skolan så var det många (alla?) elever som hatade att ett av alternativen på nationella provet alltid var att skriva en krönika. Detta oavsett att jag visat miljoner exempel på hur de ser ut, hur lätta de är att skriva med tanke på att det är vardagligt och trevligt snarare än strikt och byråkratiskt.

Men nu skrev jag en krönika till en tidning i våras och fick chansen att skriva en vinterkrönika också. Och jösses vad jag fastnade. Det som var så självklart i våras, det försvann helt nu till hösten.

Skulle tro att det är samma som när jag förr skällde på mina elever inför det teoriprovet till körkortet och sa:
-Missar ni det så är det rent slarv! Ni har pluggat för lite!
För att sedan när jag i vuxen ålder tog MC-kort och insåg hur korkat provet är upplagt (även om jag klarare det). Men det var långt i från så självklart som jag väntade mig.

Men jo, det mesta löser sig. Vinterkrönikan blev skriven och mc-kortet är mitt. Och även skammen över att tro att man vet bäst.

Ven

Tog maken med mig och drog till Ven i helgen. Det var skönt. När vi åkte ner trodde vi knappt att vi skulle komma över till ön med tanke på stormen men det var inga problem alls.

Stället var helt okej. Säkert jättemysigt på sommaren, inte lika lockande att gå promenader i storm och regn. Julbord, prat och slappande. Alltid kul att komma iväg lite när vardagen är som tråkigast.
 
Däremot kunde jag inte låta bli. Maken beställde in en whiskey efter maten. Till den kom ett vattenglas med en pipett i så man, om man ville, kunde droppa lite vatten i sin whiskey. jag var ju tvungen att testa om det var möjligt att spruta vatten på maken på andra sidan bordet. Det gick bra. Mycket bra.

Grannar

Snodde en god idé av vännen K för ett tag sen. Hon berättade att hon tänkt bjuda sina grannar på fika för att lära känna dom. Hon var dock lite tveksam på grund av att hon bor på så liten yta.

Jag tyckte i alla fall att tanken var god. Mycket god. Vi har ju bott på nya stället i dryga tre månader nu men bara träffat ett fåtal. Så jag bestämde att vi skulle bjuda hem nya grannarna på glögg nu dagen före första advent. Sagt och gjort. Vi fixade lite fika, glögg och gjorde oss redo. De tio lapparna var utdelade i god tid och vi hade ingen aning om ifall nån skulle komma överhuvudtaget. Redan på morgonen hade dock ett par kommit med en blomma och önskat oss välkomna med beklagade att de inte kunde komma på eftermiddagen då de skulle vara borta då.
Klockan närmade sig tre och det var knäppt tyst. Inte ett ljud. Maken och jag var lite nervösa över att få äta snittar, pepparkakor och annat i flera dagar framöver men då smällde det till. Först kom ett mindre gäng på sex personer, efter det ytterligare några.
 
Det blev en riktigt trevlig eftermiddag. Kul att få se folket på gatan, kul att få några namn. Under de tre timmarna som de stannade hann det gå åt mycket glögg och det pratades en hel del. Riktigt roligt! Ännu roligare när vi senare räknade ut att alla, utom boende i ett hus, på något sätt varit inblandade, antingen live eller via hälsning med de andra.

Mycket nytt

Så har jag redan jobbat på nya jobbet i snart ett halvår. Det är mycket nytt att lära, speciellt vad det gäller säkerhet och administration men ändå mycket lugnare än förra skolan. Det där att känna att man har tid till varje student, att man har tid att plocka fram rätt material och att man har tid för efterarbete. Det är inte helt fel.

Jag trodde att jag skulle sakna loven. Det gör jag så klart. Det hade väl varit härligt att få vara ledig lite då och då. Men behovet har minskat helt klart. På gamla skolan var jag helt slut när det var dags för lov. Nu funkar det bra utan. Kollegorna saknar jag förstås. Mycket. Fast jag har bra kollegor här med, som tur är.


Robotdammsugare

Vi köpte en robotdammsugare för nåt år sen. Det är nästan det bästa köp vi gjort. Slippa allt tjafs om vems tur det är att dammsuga. Det var en del sånt innan. Jag hatar att dammsuga. Det är det värsta av allt hushållsarbete. Så, en enkel och praktisk lösning.

Naturligtvis döpte vi den också. Han heter Hugo. Att jag började prata med honom var väl inte helt oväntat. Om han har kört fast nångång och han inte är där han ska vara när vi kommer hem brukar jag ropa på honom (han brukar dock inte svara...).
 
Men nu häromdagen hade det tydligen även slagit slint hos maken. Hugo brukar få jobba när vi är på jobbet men eftersom vi skulle ha gäster och fira fina yngsta dottern i söndags och eftersom vi bor på en byggarbetsplats så satte vi igång Hugo när vi var hemma.

Helt plötsligt hör jag maken ifrån grovköket där han står och pillar med något:
"Men vad gör du här? Försvinn! Så, ut med dig, Åk till köket istället".

Reflexer

Maken röjer omkring i hallen och ropar till mig:
-De här reflexerna som ligger här, ska du ha dom?
-Jag ska ha dom på jackan. 
-Är det inte bättre att du sätter på dom då så man ser dom?
-Du såg du ju dom. 

Maken suckar. Igen. 

Upp och ner

Tja det är olika helt klart. Förrförra veckan var jag i Ystad på kanonhotell med riktigt fräckt spa i tre dagar med jobbet. Nu i helgen var jag med goda vänner mfl i Edinburgh och testade whiskyprovning (inte min grej) och afternoon tea med champagne (mycket mer min grej). 

Och nu är jag tillbaka till att riva tapeter. I och för sig inte helsinki (tack för det) men ändå. 




Fullständigt logisk kommunikation

Jag satt på övervåningen och tittade på TV. Maken var därnere, på väg upp. Jag skriker till honom:
-Har vi chips? 
Han: 
-Va?
Jag:
-Har vi chips? Äh, jag kommer ner. 
Vi möts i trappan och han går med neråt. 
Han:
-Hur ska jag veta det? Jag äter inte chips? Du skulle frågat mig om popcorn istället!.
(snacka om en helt oväsentlig kommentar, vem gillar popcorn?)
Jag öppnar skafferiet. Där ligger en påse chips. Jag: 
-Äh, jag vill inte ha chips längre. (öppnar kylskåpet) Varför har vi ingen chokladpudding?
Maken suckar och går upp. 
Det slutade med att det blev en knäckemacka. Som alltid. 

Helsinkitapeter

Alltså, för en massa år sen måste nån ha fått en riktig snilleblixt. Eller nåt. Och sagt: Jag vet, vi stoppar massa stenhårt spån och annan skit i tapeter som fäster som bara den på väggen så den verkligen sitter där den sitter. Så kan man måla den i olika färger sen!

Den här idéen hamnade nog hos rätt många runt om i landet. Och speciellt hos de som byggde huset vi bor i nu. Helsinkitapeter i de flesta rum (måste vara djävulens påfund). Funkar väl jättebra så länge man vi ha målade spånstrukturerade väggar. Men om man vill ha en vanlig tapet då?

Målaren som hjälper oss med två rum hänvisar till tapeten som "sån där jävla helsinkitapet" hela tiden. Jag har aldrig hört honom säga helsinki utan att ha svordomen före.

Han tyckte i alla falll att man skulle undvika försöka ta ner dom utan i så fall bredspacka över. Det gick vi med på i de två rummen han har börjat i. En bredspacklad fondtapetvägg och tre målade helsinkiväggar i vardagsrum, nere, och gästrum. Helt okej. Men i hallen ville jag verkligen ha bort skiten. Så igår satte jag igång med smal spackelspade och skrapade och skrapade.

Nästan halva hallen är klar (har inte vågat mig på väggen där trappan är än) och mina knogar på högerhanden ser ut som om de varit med i en tuff boxningsmatch, de är sönderskrapade.

Men som en vän sa när jag klagade på hur det skulle se ut på jobbet: "Det passar väl bra in där."
 
 
 

Det går framåt.

Det går framåt. Långsamt framåt men ändå framåt.

Tanken var att vi ska ta det lugnt med renovering av huset. Allt behövs egentligen renoveras/fixas till. Förutom att vi fuskade lite genom att köpa ny spis och torktumlare håller vi planen. Planen att ta ett rum i taget. Inte hatta lite här och där och aldrig bli klara, vilket har varit vår "plan" tidigare.

Vi startade i vardagsrummet och gästrummet, anledningen till att det blev två rum direkt är att de delar golv. Parkett som skulle slipas. Målaren har målat taket, tapeter och färg är beställt, parketten slipades igår och lackas idag. Så nu saknas ny dörr och lite kontakter, sen är de två rummen snart klara (när målaren kommit och fixat väggarna).

Lysande! Jag tror att tålamod ändå kanske är en egenskap som jag kan lära mig.

Nu så

Så, maken och jag kom på att vi bara bott på nya stället en vecka men det känns som en mindre evighet. Vi har röjt och burit och hållit på hela veckan. Men det märks inte. Lika många kartongen överallt och brist på gardiner och annan röra.

Idag har vi i alla fall haft döttrar, svärson, barnbarn och en god vän på besök. Riktigt härligt. Hon (den goda vännen) hade gjort två efterrätter så mätt? Jo, det kan jag säga att jag är.

Synd bara att helgerna är så korta. Jag hade behövt lite längre helger just nu. Och nu ska jag dessutom på möte i Stockholm på torsdag-freag så då blir det inget gjort här hemma heller.

Blanda grejer?

Stressade till jobbet i morse. Inne i badrummet ser jag att min mascara som alltid ligger framme var borta. Jag till maken:
-Har du sett min mascara?
Han: Den ligger i din mascaraväska.
Jag: Har jag en mascaraväska???
Han: Ja, den röda där bredvid.
Jag (skojar): Det är ju min ögonskuggeväska. Där kan du ju inte lägga den!
Han: Varför inte?
Jag: Du kan ju inte blanda mascara och ögonskugga. Det är ju som att blanda kalsonger med potatis.

Djup suck hördes från köket.

Hunger games?

Vi forsätter sortera och köra. Igår körde vi iväg en massa grejer till tippen. Vi sorterade i rätt container men till slut var det ändå en grej kvar. En gammal förbrukad pilbåge. Eftersom metallåtervinningen var en bit bort gick jag upp med den i handen till rätt dumpningsställe och maken körde bilen i lugn mak bakom.
 
När jag slängt bågen och hoppat in i bilen frågade jag honom om inte likelsen var total?
Han svarade: Katniss? Naturligtvis!
 
Så jag är lite impad ändå. Ungefär tjugo år äldre. Slappa kläder och totalt otränad. Han är nog lite partisk. Men hans skeptiska uttryck tog bort lite av intrycket. 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0