wessand

Jag var lite trött på maken i helgen. Han var borta både lördag och söndag och jag fick massor att göra. Hjälpa dotter (dä) med plugg och stöda och förbereda för dotters (dy) kalas på söndagen (grattis, grattis, hurra hurra till vår 19-åring!!!!). Mat. Baka. Osv. Kalaset gick, trots vår lilla lägenhet, bra. Alla fick plats (även om nån satt på golvet...). 

När folket åkt hem (de flesta) började barnen och maken prata lite kryptiskt. "Ska du säga det nu" osv. Efter det berättade maken att han och jag skulle resa bort på höstlovet och att det var dags för mig att packa. Jag fick inte veta vart så hur lätt var det att packa då? Några ledtrådar angående klimat ("som här, typ augusti-september" och "nä, du behöver ingen jacka. Varm tröja bara.") fick jag och sen hjälpte dottern mig. 

Jag är lite kluven till överraskningar. Trist, jag vet. Kontrollbehovet slår till. Jag menar, jag hade veckan planerad: plugga, keramik, måla och avsluta med Winnerbäck i Göteborg på fredagen. När maken säger att jag inte kommer hinna hem till Winnerbäck blir jag ytterligare lite ställd. Det är ju ändå biljetter som jag bokade samma sekund som de släpptes. Trots att vi då var i USA och det var mitt i natten där.

Nåja, bara att gilla läget, tänkte jag. 

Lite senare när barnen åkt och jag hade packat fick jag en överraskning till av maken. Ett Kinderegg. Som tröst för att jag skulle missa konserten. Jag var inte jättesugen men öppnade det ändå. Åt chokladen och öppnade leksaken. Min första tanke var att det var en trist leksak. Bara papper. När jag tittar lite närmre ser jag att det är två biljetter till Winnerbäck till söndagen istället. I Halmstad. Och otacksamt nog kändes hela resöverraskningen mycket roligare med ens. 

Jag är otroligt imponerad av maken som lyckats planera allt det här. Och lyckats vara tyst. Och att barnen inte sagt nåt alls! Och att maken lyckades dela på ett kinderegg, byta leksak och sätta ihop det igen med folie och allt utan att det märktes? Jösses. 

Mer kommer.