wessand

Jag var på en föreläsning om Mindfulness häromdagen. Mycket intressant i sig men en sak som inte egentligen gällde ämnet fastnade också i hjärnan.
Föreläsaren berättade att hon och några till skulle till Vara folkhögskola på utbildning. Dom åkte buss till Vara och tänkte hoppa av vid centrum. När hon frågade busschauffären om han visste var folkhögskolan låg sa han att det var en rätt bra bit dit och att han kunde köra dom. Så han tog alltså den kommunala bussen, bröt (kanske?) sin vanliga tur för att köra dom dit de skulle så de slapp släpa på stora tunga väskor i det dåliga vädret.
Hon berättade att känslan av vad chauffören gjorde följer henne hela tiden. Hon blir lycklig bara hon tänker på det.

Och sen tog det nån dag. Jag var hemma med byggubbarna som kaklade badrummet (äntligen!) när snön på entretaket rasade ner och orsakade en jättestor snöhög så man varken kunde komma ut eller in. Det enda sättet var att klättra på en hög träbänk som även den var nästan begravd i snön. Jag frågade gubbarna som precis skulle åka iväg, om de kunde klättra ut och lovade att maken skulle ha skottat fram en gång till dagen efter när de skulle komma tillbaka. Dom sa att det inte var nåt problem utan gjorde klart det sista för dagen. Efter en stund hörde jag att det lät på utsidan. Då stod dom och skottade fram gången igen. Nåt som definitivt inte hörde till deras uppgifter. Den här händelsen blev min "busschaufför". Så snällt!

Nu ska jag bara försöka bli någons busschaufför i min tur.