Stora barn
Det som slog mig förut var, ska dom verkligen flytta? Jag som har försökt få barnen att stå på egna ben, vill jag verkligen det? Vad händer sen? Ska dom inte bo hemma jämt? Hur ska jag klara mig? Vad ska man göra?
Jag tror att vi får backa tiden lite. Det här fungerar ju inte. Eller så får jag revidera äldsta dotterns planer. Hon får inte åka till London. Hon får stanna hemma och ta hand om sin mamma. Jag menar, det är ju inte mer än rätt. Jag har ju tagit hand om henne nu i 19 år, nu måste det vara hennes tur att ta hand om mig?
jag har sexton år på mig att vänja mig vid tanken men jag tror ändå att det blir en chock den dagen...
Ja, fy... här känner man också hur den dagen närmar sig med stormsteg.
Sonen klarar det mesta själv nu 16,5 år - det är bara att få försörjning så sticker han...
Ja hua hemska tanke när barnen flyttar...
Fast egentligen vill man ju det... men vad tyst det kommer bli...
Men jag håller faktiskt med dig, nu är det dags för henne att ta hand om sin mamma ;)
Ha en fin långhelg!
Kram
Ja, det var jobbigt att vänja av sej med älsta dotterns dagliga närvaro. Ändå så hade jag sagt till alla, att jag var förberedd. Hon hade ju varit lika mycket hos pojkvännen i Jönköping som hemma i ett år innan hon flyttade. När dagen var här då vi satt tre vid matbordet och halva tvätten i tvättkorgen, så var det bara grymt jobbigt. Det gick inte en dag utan att jag såg henne här i stan fast jag visste att hon omöjligt kunde vara här! Det första året så träffades vi oxå väldigt sällan. Jag tror hon behövde klippa ordentligt och ta detta jättesteg. Fast det gjorde ont i mitt mammahjärta...
Nej. Det är klart att ungarna inte får flytta. Herregud så tomt och trist och tråkigt det kommer att bli.
Det är väl då det blir dags att gå diverse kurser i bridge, knyppling och konstiga språk..
