wessand

I de kretsar jag umgås finns rätt många som kan tala med djur, alltså prata, få svar och förstå. Jag tillhör inte denna grupp. Däremot pratar jag med djur jag ser hela tiden. Jag skäller på rådjur, hjortar och andra djur som står mitt i vägen och riskerar att bli överkörda, jag ropar ett "Godmorgon hästarna" till grannens hästar som går i hagen precis bredvid brevlådan när jag är ute och hämtar tidningen på mornarna och när jag möter katten, ute eller inne, säger jag "hallå katten, hur är det?" eller nåt liknande till honom.  

Det här har väl på nåt sätt gått till överdrift. Det märkte jag häromdagen är dottern och jag var och hämtade thaimat. Hon satt kvar i bilen när jag sprang in. När jag kom ut med påsarna i handen ser jag en kråka på marken en bit bort. Jag hojtade glatt "hallå kråkan Krax!". Det hade väl inte egentligen varit så farligt om man bortser från två saker. Jag var ensam (dottern i bilen, om ni kommer ihåg?) och att jag möter några tjejer som tittade på mig med mycket mysko blick. Det kanske är tur för mig att Lillhagen och andra psykställen är stängda.