wessand

När vi först flyttade ut på landet trodde vi att vi hamnat mitt emellan Dallas och Änglagård. Folk hade så mycket åsikter om vad andra gjorde att vi inte trodde det var sant. Vi bestämde oss raskt för att inte blanda oss i nåt bråk men på nåt sätt blev det ändå oundvikligt.

Bara det här med vägföreningar är ju ett mysterium. Vi bor på en u-formad väg, nästan längst upp. Det är två vägföreningar, en åt varsitt håll från oss sett. I vår naivitet undrade vi hur det kom sig att det inte var en förening, det hade ju varit rätt mycket enklare men det var tydligen helt uteslutet. De hade aldrig kommit överens.

När vi beslöt oss för vilken förening vi skulle gå med i startade det tredje världskriget, minst sagt. Nu pratar inte halva vägen med oss alls. Lantmäteriet fick komma och sätta allt på papper så att det nu är helt fast och klart vem som hör vart. Sen att båda delarna av vägen är kommunala så att alla får åka var de vill oavsett är ju kanske en annan sak.

Idag skulle yngsta dotterns kompis mamma komma och hämta sin dotter som varit hos oss för första gången. Då körde hon upp på fel väg (utan att veta om det, den är ju närmast från henne sett). Grannen var då ute och skällde på henne, skrek om att vi inte hade betalt vägen, tvingade ner henne till stora vägen igen och runt alltihop för att köra upp andra vägen. Jösses, ibland undrar jag varför jag bor på landet.